Livet är på många sätt ”som vanligt” igen: Jag träffar vänner, arbetar och ordnar diverse smått och kanske större än så. Men under ytan eller bredvid försöker jag förstå vad jag varit med om under de senast förgångna veckorna. Jag ser de stora linjerna som är två: att återse Rudolf efter mer än fem år och att fly Zagreb dagarna runt Londis död. Återseendet blev något mycket stort och följs nu av saknad. Flykten från platsen för Londis dödsdag lyckades på sätt och vis, fast nu när jag är tillbaka betalar jag för det ”lyckandet”. Men jag kommer inte ifrån att det var bäst att inte vara här i Zagreb på årsdagen. Det är något med det symboliska som betyder mer än man kanske anar.
Och nu efter resan försöker jag också att förstå vad mitt möte med Afrika egentligen var. Kapstaden är inte Sydafrika och Sydafrika är inte Afrika, men ändå är det så. Stoppa in handen var som helst i Afrika och du känner dess puls, djup och stark, full av glädje och nöd.
Jag minns männen som går i vägdammet längs landsvägarna och alla de människor som ligger utsträckta under träden eller invid planken i ett slags hopplös men ändå spänningslös vila. Nej, jag förstår ingenting, men jag har många bilder i mitt huvud.
Jag skymtar de olika skikten i Kapstadens liv. Jag hör ett gäng killar från kåkstaden Joe Slovo ropa ”mzungu” efter Rudolf och mig på väg till Spar för att köpa bröd, ost och öl. ”Mzungu” betyder olika saker och bland annat är det ett skällsord för vita. Det går inte att dölja att man är vit om man är det. Det är för tydligt. Å andra sidan minns jag veterinärens ”koloniala” befallningar och jag vet att det oftast är svarta som bär fram mat till vita på restaurangerna. Och stadsdelarna är mycket olika i sin befolkningssammansättning. Jag anar spänningar både när de finns där och när de inte finns där. Rudolfs vänner är både vita och svarta, men jag är osäker på vad jag får fråga vem. Och jag tänker på de politiker som nu har makten och jag anar att mycket kan gå snett, men att det ändå kanske inte gör det. Jag frågade Siyanda om vad han tror om landets framtid (vem vill få en sådan fråga?) och han svarade att han just nu inte vill rösta på någon av dem som finns att välja mellan. Och jag tänker på dem som inte fick bli fulla medborgare i sitt eget land förrän ungdomen var förbi. En av dem förgrep sig på mig på i ett gathörn. Nej, inga detaljer. Ja, jag blev rädd men eftersom jag klarade mig, så kan jag bara tänka, att jag där mötte en av dem som inte har något att förlora. Och bortom tragiken så är det ofrånkomligt att sådana är farliga för dem som har något att förlora. Men jag minns kanske mer än allt annat leendena och vimlet och de oförutsebara glada små och större händelserna. Och Kapvinden blåste över alltsammans och palmerna stod rufsiga i natten och bergen avtecknade sig mot himlen i alla ljus och mörker. Och havets vågor var nästan alltid höga, alltid kalla. Det är något med havsströmmarna…