Kategori: Berättelser ur livet

Hur går det till när man fattar ett beslut? I teorin eller rent abstrakt kan det verka nog så klart, ja, till och med självklart, men i det enskilda fallet kan ett mysterium lätt dukas upp. Vad händer där inne i hjärnans dunkel? Jag tänker nu på mitt beslut att adoptera Miki. Hur gick det egentligen till? Och visst fortsätter jag att känna förvåning över att det alls hände. Hur såg steget från ingenting till allt detta som nu förändrat mitt liv i själva verket ut? Vilket var det avgörande och oändligt korta ögonblicket där inget blev något? Jag minns lite vagt att något hände i mitt huvud kort efter att jag kom tillbaka från Sydafrika; kanske kan man beskriva det som en liten förskjutning i lasten på ett stort fartyg. Jag tittade lite på sidor från hundhem på nätet, den första sidan kom kanske upp av en slump. Skumt det där med ”av en slump”, kanske var det där i det obevakade ögonblicket som rörelsen hade sin början. Nå, jag tittade på bilder, läste texter. Så gick det någon dag och min dator eller facebook eller vad ni vill försåg mig nu med fler sådana här sidor och bilder. Och så kom den dagen när jag fick syn på Miki på hundhemmet Farmicas sida. Han tittade kraftfullt ut ur sin lilla krulliga gestalt och jag tänkte något uppskattande, något om hur roligt stöddig han såg ut. Så gick ytterligare någon dag eller flera och jag fann honom igen. Säkert lurade tekniken i bakgrunden, men det var jag som såg Miki. Och så kom dagen då jag plötsligt kände att det kanske var bråttom, att någon annan kunde komma före mig. Jag vägde snabbt för och emot, kanske var det där punkten för beslutet fanns eller så var den redan bakom mig utan att jag visste det. Vägen ledde plötsligt bara åt ett håll, fastän jag låtsades inför mig själv att jag ännu funderade. Jag prövade med att berätta om min plan för några av mina närmaste. Några varnade mig för det stora ansvaret, andra var entusiastiska, ja, de var som mina egna två röster, fast i mig hade den entusiastiska redan företräde. Jag skrev till Farmica och frågade om Miki var kvar och ännu otagen och det var han. Ja, och resten vet ni. Han bor här nu sedan snart sex veckor och jag vet fortfarande inte hur det hela gick till. Men bra är det.

Nyss gick Miki och jag kvällens första runda här i kvarteren. Ute luktar det vår, buskar och träd blommar och fåglarnas röster talar om våren. Vi går längre och längre och dörrarna till mitt förflutna står vidöppna, men bara till det förflutna här, inte till det i Onsjöskogarna bland älgar och rävar. De dörrarna stängdes för mig när Londi lämnade jordelivet. Det livet delar jag inte längre med någon och Miki kommer aldrig att gå där och inte jag heller, det hör till ”passato remoto”. Den världen är bortom. Och Miki, vad minns han av vägarna i Slavonien, av byarna och fälten? Jag kommer inte åt hans förflutna mer än genom fantasin för han kan inte berätta, inte så att jag förstår i alla fall.

Påsken står bak kröken och jag minns inte den förra. Jag vet bara att jag var i djupaste sorg efter Londi då. Men till Miki vill jag nu säga ”glad påsk” – utan att lägga till något ”om du firar”, för det uttrycket fyller mig med en sådan olust. Jag tror nämligen att man kan önska någon något gott utan att denne andre behöver just fira. ”Om du firar” är ett steg in på en mycket enslig väg.

Det ylar och fräser från bakgårdarna och de låga taken och de smala prången vid smågatorna här omkring. Det är vår och katterna utkämpar sina strider. Härom dagen när Miki och jag stod utanför Đurđicas och väntade på att hon skulle komma ner för trappan med syrisk sarma – Đurđica och Zora har nämligen också elever från flyktingförläggningen – som jag skulle få smaka på, for tre ärrade och tilltufsade katter vilt larmande förbi oss, men innan jag hunnit ta bilden var de försvunna. Miki ryckte bara måttligt i kopplet, för han är garvad av gatlivet. På bilden ser man därför hans ganska stillsamma nacke och den lilla gatan Zlarinska helt kattlös i ett mjukt kvällsljus.

Under de första åren här gick Londi och jag ofta ned till Sava. Vi brukade följa ”nasip” i den ena eller andra riktningen, mest österut bortåt mot det vilda Savica – Šanci. Med åren blev vi ganska hemma där, men så blev Londi äldre och tröttare och orkade inte längre gå hela den långa vägen dit bort och området försvann ur våra liv. Nej, nu vet jag inte hur jag fortsätta. Jag vill inte säga att Londi är död, så jag säger det inte. Idag var Miki och jag nere vid floden med Đurđica och Hajdi. Våren andades genom luften och hundarna blev uppsluppna och vilda. Miki sprang fram till flodkanten och tittade förvånad ut över det vidsträckta rörliga vattnet – Sava är ju som en jättelik sibirisk flod här – och det ryckte lite i honom, men han lät bli att hoppa. Vi hittade en trasig men ändå användbar boll och så var jakten igång och Miki och Hajdi flög fram över flodängarna.

Men då och då tvingade nyfikenheten Miki ner mot floden och vi ropade och visslade och jag hade tur: Varje gång kom han tillbaka!

Den lille grymme ligger i ”tomrummet” och tuggar på rogač eller johannesbröd, så att de ”högkaratiga” kärnorna flyger, medan jag försöker samla ihop något minnesvärt från dagen som gått. Min tanke går till morgonen i parken, en solig morgon som började glatt och uppsluppet för Miki med mycket jakt och låtsade slagsmål med de stora hundarna Loki och Hajdi. Miki är både retsam och stöddig och dessutom snabb så de andra hundarna gillar att jaga honom och nafsa tag i hans borstkrulliga päls. Och han utmanar dem om och om igen.

Men så dök Mimi, en ganska retlig och inte helt pålitlig tik upp, ja, hennes matte är nog inte heller helt att lita på, och Mimi gav sig genast på Miki och högg till honom. Nej, han blev inte skadad, men jag såg att han tyckte illa om det och snabbt sorterade in henne i ett annat fack än de glada lekkamraterna. Han drog sig undan och gjorde sig obemärkt.

Och så letade han upp en pinne och la sig för att tugga på den i ett slags privat sfär dit ingen annan hade tillträde. Han är klok.