Egentligen såg planerna helt annorlunda ut men ofta blir det som blir ändå bäst. Fast man vet ju förstås inte hur det annars hade blivit. Nästan allt i vår tillvaro är ju okänt och nästan ingen vet vart någon väg till sist leder. (Nu kastar någon något hårt i huvudet på på mig.) Nå i alla fall sammanstrålade Miki och jag tidigt på eftermiddagen med Gabi på stan och så gick vi en lång och långsam runda genom nästan hela Gornji grad och i promenaden stack vi in både en kaffe- och en ölpaus. Solen sken för det mesta men då och då föll några droppar. Vi kände oss sorglösa och fria i tiden och Miki kände sig fri att sitta på en soffa i den ena uteserveringen och han såg tillräckligt farbroderligt söt ut för att inte bli nedjagad av någon av servitriserna. Men ingen bild på detta. I stället poserade vi lite bland påskpyntet vid katedralen och i en av trapporna upp till Gradec.
Hemkommen läser jag några rader i Goethes Faust, närmare bestämt ur scenen ”Vor dem Tor”, där Faust och Wagner är ute på en påskpromenad utanför stadens portar bland många andra som lockats ut i det gröna av vårsolen. Faust utbrister entusiastiskt vänd mot sin oförstående träbock till medvandrare:
Vom Eise befreit sind Strom und Bäche
Durch des Frühlings holden, belebenden Blick;
Im Tale grünen Hoffnungs-Glück;
Der alte Winter, in seiner Schwäche,
Zog sich in raue Berge zurück….
Nu är det visserligen ett tag sedan is och snö försvann härifrån, men det känns ändå så helt riktigt att lyssna till dessa rader just idag.