Författare: Bodil Z

På torsdag morgon lämnade jag Flensburg och åkte söderöver igen till Hamburg, min resas sista anhalt. Ungefär två timmar senare steg jag av tåget vid Hamburg-Dammtor och tvärs över gatan lite bakom universitetets huvudbyggnad (jag tror i alla fall att man kan kalla det huvudbyggnaden) hittade jag mitt hotell ”Wagner”. Från min lilla balkong tittade jag ut över en liten park – granna höstfärger i solskenet.

Lite senare kom Frau Müller-Reisener och hämtade mig till en ”Stadtrundfahrt”. Frau M-R är en högt bildad, mycket välorganiserad och fjäderlätt dam som kör bil som en gud eller i alla fall som en mycket skicklig och van taxichaufför. På de mest otroliga ställen liksom hängde hon upp bilen så att vi kunde promenera än här än där. Vi gick ett stycke längs Außenalster och Frau M-R berättade bland annat om den hamburgska regeln att höghusen inte får vara högre än de högsta kyrktornen – en regel som kanske är hotad nu…

Vi besökte Literaturhaus med adressen Schwanewik 38 vid Außenalster. Där drack vi kaffe och åt Käsekuchen och pratade om en aktuell inscenering av ”Effi Briest” och tittade på några scenbilder – tyvärr missade jag tillfället att se pjäsen ( man kan inte göra allt samtidigt).

Innan det var dags att rikta in sig på kvällens evenemang hann vi också slå en lov kring hamnområdet och ta några steg längs Landungsbrücken i St. Pauli.

På tillbakavägen fick jag tillfälle att titta ut över Außenalster ur ännu en vacker vinkel:

När jag kom till Buchhandlung Laatzen på Warburgstraße – inte långt från mitt hotell – såg jag den här affischen på dörren:

Jag kände mig stolt faktiskt. Inne i bokhandeln hade redan en del åhörare börjat samlas. Jag passade på att ta en bild över det inre rummet medan folk tog plats:

Min anknytningsfras till Hamburg kunde jag ta direkt ur ”Effi Briest”. Något kapitel före katastrofen gör Effi och Innstetten en sommarresa tillsammans till Rügen och till Danmark. Hemfärden beskrivs sedan så här:

So verlief denn die Reise. Drüben in Jütland fuhren sie den Limfjord hinauf, bis Schloß Aggerhuus, wo sie drei Tage bei der Penzschen Familie verblieben, und kehrten dann mit vielen Stationen und kürzeren und längeren Aufenthalten in Viborg, Flensburg, Kiel, über Hamburg (das ihnen ungemein gefiel) in die Heimat zurück.

Också i Hamburg var publiken väldigt stödjande och intresserad och frågestunden efteråt blev intensiv – det utbröt till och med ett slags diskussion åhörarna emellan. Som avslutning fick vi ett glas rödvin och efteråt gick jag och åt på ”Amadeus” tillsammans med Professor Andree och Frau Müller-Reisener. Professor Andree, medicinhistoriker, är en mycket vänlig man som har en uppsjö av makabra historier på sin repertoar.

På fredag morgon tog jag avsked av Hamburg och Nordtyskland ute på Fuhlsbüttel – lite vemodigt var det allt – och steg på planet mot Göteborg. Så här såg det svenska landskapet ut från flygplanet strax innan vi landade på Landvetter:

PS Fontaneansiktet på affischen är gjort av den store hamburgske konstnären Horst Janssen. För den som är intresserad skriver Frau Müller-Reisener mer om honom i sin kommentar här under.

På onsdag förmiddag gick resan norrut först till Hamburg-Dammtor, där jag bytte tåg för att sedan fortsätta upp mot Flensburg. Den här delen av resan kom att bli den krångligaste, stora förseningar med ett tåg som hasade fram allt långsammare för varje station som passerades, poliskontroller, oro. Dagen därpå fick jag veta att det dels hade skett ett attentat i Hamburg-Harburg och tydligen hade man inte fått fatt i attentatsmännen, dessutom hade en gasledning spruckit någonstans i utkanten av Hamburg. Jag har ännu inte fått de verkliga sammanhangen riktigt klara för mig.

I alla fall kom jag fram tre timmar senare än planerat så det blev bråttom till Glücksburg (strax utanför Flensburg) där jag i hast tog in på det lilla pesionatet Jepsen. Från min balkong mer anar än ser man vackra villor som till hälfen döljer sig bakom höga träd.

Strax intill Pension Jepsen ligger det friherrliga paret von der Goltz’ fantastiska villa direkt vid havet med utsikt över den danska kusten. Där hann vi trots brådskan äta en härlig laxsoppa. Sedan bar det av tillbaka till Flensburg igen.

I Buchhandlung Rüffer höll folk redan på att samlas när vi kom och snart var rummet fyllt till bredden av åhörare, bland andra var Fontaneforskningens grand old man, Professor Helmuth Nürnberger, där.

Den här kvällen började jag mitt föredrag med att läsa de första raderna i Fontanes äktenskapsroman ”Unwiederbringlich”, som utspelar sig dels i dena trakt dels i Köpenhamn:

Eine Meile südlich von Glücksburg, auf einer dicht an die See herantretenden Düne, lag das von der gräflich Holkschen Familie bewohnte Schloß Holkenäs, eine Sehenswürdigkeit für die vereinzelten Fremden, die von Zeit zu Zeit in diese wenigstens damals noch vom Weltverkehr abgelegene Gegend kamen.

Det blev en spännade tillställning med en mycket livlig och frågvis publik och efter föredraget drack vi ett glas Sekt där i bokhandeln och då blev stämningen ännu någon grad högre. Efteråt gick en grupp på kanske tio-tolv personer ”zum Italiener” och avslutade kvällen med lite vin och bruschetta. Jag hade äran och nöjet att sitta bredvid Professor Nürnberger. Han är en charmerande äldre herre av Wienertyp, skulle man kunna säga. När vi sedan bröt upp vid halv tolv-tiden var luften ute på gatorna fortfarande ljum, som om det var sommar.

Nästan morgon tog Freifrau von der Goltz mig på en liten tur i Glücksburg. Vi tittade på slottet och sedan var nere vid havet. Det var väldigt disigt så Danmark kunde man bara skymta i det gråa. Jag provsatt en Strandkorb – så här:

Vi gick lite i den vita sanden och sedan upp mot Strandhotell:

Efter det var det dags för transport till Flensburg och tåget. På vägen fick jag veta lite om förhållandet mellan tyskar och danskar i detta gränsområde – det flaggas mycket danskt på den tyska sidan, men det är förbjudet att hissa tyska flaggan på den danska sidan…

I tisdags morse lämnade jag ett blötsnöigt Vänersborg. En bit ner i Götaälvdalen upphörde snön och jag lämnade ett Landvetter höljt i kallt gråväder:

När jag kom in från flygplatsen till Hamburger Hauptbahnhof – där jag för övrigt kände att luften nästan hade en fläkt av sommar i sig – tog jag mig en snabb titt i en liten pocketbokhandel på stationen. Jag tittade på bokstaven f och se, där fanns i alla fall en Fontaneroman – ”Der Stechlin”, den sista romanen han hann avsluta. ”Der Stechlin” är en fantastisk samtalsroman utan någon egentlig handling, fylld av levande och till stor del mycket egensinniga romanpersoner.

Men min första anhalt var inte Hamburg utan Hannover, så jag satte mig på tåget söderut. Ungefär en och en halvtimme tog den etappen. På stationen tog Doktor Storch emot mig med Frankfurter Allgemeine under armen som ett igenkänningstecken. Efter att jag hade ställt av mitt bagage i Hanns-Lilje-Haus, där jag skulle bo, gjorde vi en liten stadsvandring genom Altstadt.

Doktor Storch förde mig också utmed stadsmuren och längs floden Leine och jag passade på att fotografera den bekanta vyn med floden och Neues Rathaus-kupolen i fonden.

Platsen för mitt föredrag var Buchhandlung an der Marktkirche. Genom fönstren såg man Marktkirches mäktiga torn.

Jag hade till varje stad letat fram en anknytning i Fontanes romaner. Hannover hör inte till de städer där han varit särskilt ofta, men jag hade i alla fall lyckats hitta ett ställe i romanen ”Irrungen, Wirrungen” där staden omtalas lite som hastigast i ett brev och det läste jag upp som inledning:

Der Aufenthalt hier in Hannover währt eine Viertelstunde, was ich benutzt habe, mir den unmittelbar am Bahnhof gelegenen Platz anzusehen: lauter erst unter unserer Herrschaft entstandene Hotels und Bier-Etablissements, von denen eins ganz im gotischen Stile gebaut ist. Die Hannoveraner, wie ein Mitreisender erzählte, nennen es die ”preußische Bierkirche”…

Hannover kom ju först 1866 under Preußen, så det döljer sig ett slags hannoversk protest i uttrycket ”preussisk ölkyrka”. Det hade jag läst, men nu fick jag detta bättre utrett av min mycket kunniga och alerta publik.

Efter föredraget, då jag en stund fick känna mig som en rikig celebritet, gick vi ut och drack öl på stadens äldsta restaurang. Den här entusiastiska stämningen som finns – har jag nu märkt flera gånger – i litterära sällskap i Tyskland, var än en gång en omtumlande upplevelse för mig, som mest strövar i Onsjöskogarna eller sitter vid köksbordet och läser eller skriver.

Morgonen därpå gick jag in i bokhandeln och tog en bild ungefär ifrån den plats där jag stod när jag höll mitt föredrag.

Och innan jag reste vidare gick jag lite längs Leine igen och sedan en bit på Nike de Saint Phalle-Promenade.