Olga Tokarczuk

Så är det då recensionsdag för ytterligare en intressant polsk roman. Svensk dagspress har sina fasta recensenter och ”Under pausträdet” har sin:

Dagens Polen verkar utgöra en särskilt bra grogrund för god litteratur, både lyrik och prosa. Eller är det bra en slump att så många intressanta, läsvärda och i sin uppbyggnad spännande böcker kommer just därifrån? Jag överlåter, lite fegt, åt någon annan att besvara den frågan.

Olga Tokarczuk (född 1962) hör till Polens främsta moderna prosaister. Hon har skrivit ett tiotal böcker, däribland fyra romaner. ”Daghus, natthus” (Dom dzienny, dom nocny) är en roman och den är det andra verket av Tokarczuk som översatts till svenska.

I ”Daghus, natthus” är det platsen eller trakten som är navet som berättelsen kretsar kring. Tiden eller snarare de olika tiderna byter av varandra i rummet. Romanens rum är Schlesien, sydvästra Polen nära den tjeckiska gränsen och tiderna är medeltiden, 1700-talet, förra sekelskiftet, andra världskrigets slut och nutiden och väl också drömtiden, den tidlösa tiden. På några få ställen i romanen förläggs handlingen undantagsvis till östra Polen; den del av Polen som efter kriget kom att tillfalla Sovjetunionen. Men detta är egenligen inte någon inkonsekvens utan snarare ett slags flerfaldig spegling av Schlesien: östra Polen är landet polackerna miste på samma sätt som Schlesien är landet polackerna vann och tyskarna förlorade.

Man skulle kunna beskriva romanen som en lager-på-lager-berättelse. Det finns olika återkommande stråk som liksom skiktas ovanpå varandra. Vi möter med ojämna mellanrum det medeltida helgonet Kümmernis som fick Kristi ansikte för att räddas från ett oönskat äktenskap. Helgonets levnadstecknare, den transsexuelle – ordet känns lite otidsenligt i sammanhanget – munken Paschalis, är också en återkommande figur i romanen. På nutidsplanet finns en jagberättare som verkar ha drag av Tokarczuk själv, en kvinna i 35-40-årsåldern som lever i byn Nowa Ruda tillsammans med sin man R. I ett annat historiskt skikt träffar vi Franz Frost, mannen som byggde huset där berättaren bor. Byn heter då Neurode. Nowa Ruda läggs på Neurode och tvärtom, och Klodzko på Glatz och vice versa.

En viktig person i romanen är den gamla perukmakerskan Marta. Hon finns med på nutidsplanet, men hon visar sig också i ett tidigare skikt, 1930-talet, då Franz Frost bygger sitt hus: ”Så han lät takstockarna förbli bara till hälften tillyxade, strök på tjockt med färg på väggarna, och lyssnade på grannfrun perukmakerskan som sa åt honom att strunta i dräneringsrören och släppa in vattnet i huset.” Marta är en kvinna som aldrig berättar något om sig själv och vars förflutna ligger i ett nästan ogenomträngligt dunkel. Ingenstans får vi reda på om hon är av tyskt eller polskt ursprung, hon är en del av den här trakten, det är allt som går att utröna och det ligger en djupare sanning i det. Att Martas yrke är just perukmakerskans skulle kunna ses som ett slags metafor som avbildar romanens grundstruktur i ”hårvärlden” – gammalt hår blir ny peruk, det nya är egentligen bara skenbart nytt.

Några gånger kommer en fårskock förbi i historien: ”skällorna klingar från fårhalsarna, det kliar i pälsen” – samma formulering gång efter annan, som en form av uttryck för det tidlösa, oföränderliga.

Något påminner Tokarczuks bok om Andrzej Stasiuks ”Världen bortom Dukla” – den lantliga miljön, gränstrakten, de noggranna iakttagelserna av tingens och materians beskaffenhet. Också de återkommande funderingarna över tiden och rummet finns hos både Stasiuk och Tokarczuk. Så här står det till exempel i Kümmernislegenden: ”Då insåg jag hela sanningen om världen – att det är tiden som gör det omöjligt att få ljuset att nå fram till oss.” Tematiserandet av ljus och mörker är också något som de båda romanerna har gemensamt. Redan titeln ”Daghus, natthus” ger uttryck åt detta grundmotiv, ett annat exempel är följande passage: ”Natten är inte så mörk som det sägs. Den rymmer i sig ett mera behagligt ljus som strömmar från himlen mot berg och dalar. Jorden avger också ljus. Det är ett mörkt, gråaktigt, lätt fosforescerande sken påminnande om det som benknotor och träsvampar avger. Det går inte att uppfatta det under dagtid eller ljusa månskensnätter och inte heller i upplysta städer och byar. Bara i det djupaste mörker går det att uppfatta ljuset från jorden.” Och i Stasiuks ”Världen bortom Dukla” säger berättaren en gång: ”Jag har länge tyckt att det enda som är värt att beskriva är ljuset, dess skiftningar och dess evighet”.

Det är något svävande över berättelserna eller de olika lagren, de rör sig fram och tillbaka över gränsen mellan fiktion och realitet. En sträng i romanen utgörs av drömmar samlade på en drömsajt på internet. Det finns för övrigt en del i romanens uppbyggnad som för tanken till datavärlden och internet, man länkas via en typ av nyckelord från ett plan till ett annat, från en värld till en annan. Vid ett tillfälle alldeles i början beskriver berättaren sig själv som en pil på dataskärmen: ”Och genast upptäcker jag också en annan sak – att jag kan se genom tiden, att precis som jag kan skifta fokus i rummet så kan jag också göra det i tiden, som vore jag en pil på en dataskärm”. Rent tekniskt kan man läsa boken på en mängd sätt: Naturligtvis kan man läsa den på vanligt sätt från början till slut, men man kan också följa drömlinjen genom boken, man kan låta sig ledas av helgonlegenden, man kan följa i hagiografen Paschalis spår eller så kan man läsa helgonlegenden och Paschalishistorien emot varandra, man kan läsa de märkliga giftsvamprecepten i ett svep eller så kan man följa berättaren i en hennes vardag med de återkommande samtalen med Marta. Slutligen – nej det finns naturligtvis många fler varianter – kan man läsa boken cirkulärt, så att man läser början i direkt anslutning till slutet. Bokens sista rader anknyter direkt till datametaforen i början: ”Eller att ta ett dataprogram till hjälp för att av alla dessa himlar skapa en enda himmel. Och då kommer vi att få veta.”

Ibland liksom skimrar ett lager igenom ett annat. Kümmernislegenden dyker upp som relik på nutidsplanet, en märklig och fantasieggande relik i form av en korsfäst kvinnogestalt med mansansikte. Paschalis- och Kümmernishistorierna är liksom flätade i varandra genom bådas oklara och gränsöverskridande könsidentiteter. Gränsöverskridningar är ett tema i romanen också på andra sätt: En gammal tysk man som fördrivits efter andra världskriget återvänder till sin hembygd och dör just på gränsen mellan Polen och Tjeckien. Gränsvakterna på båda sidor vill befria sig från ansvaret för den döde och flyttar honom därför än hit än dit. Gränsen mellan liv och död är också ett framträdande motiv i romanen. Glidningarna mellan de tyska och de polska namnen på orterna är också ett slags klivande fram och tillbaka över gränser, ett klivande som till slut gör dessa otydligare.

Ett betydelsefullt om än inte explicit formulerat idéstråk i romanen är försoningstanken. Det här är kanske den första roman som så ingående behandlar den känsliga frågan om sammanhangen mellan det tyska och det polska i den här trakten utan att visa några som helst spår av partiskhet eller bitterhet. Det är inte heller fråga om ett argumenterande för försoning, utan försoningen framstår som självklar och oundviklig, som den enda möjliga vägen. Genom de storlinjiga blickriktningarna som inleder och avslutar romanen blir Schlesien också till ett exempel på en trakt i världen där människor har stridit och lidit, liksom ställföreträdande för många andra trakter. I början av romanen ser man jorden och mer specifikt en dal i Schlesien uppifrån himlen: ”Jag drömde att jag var ren blick, ett rent seende och att jag varken ägde kropp eller namn. Jag befann mig högt över dalen, i någon sorts obestämbar punkt från vilken jag kunde se allt eller nästan allt. Jag for iväg med blicken samtidigt som jag förblev orörlig. Den betraktade världen underkastade sig mig när jag såg på den, den förflyttade sig framåt eller bakåt på så sätt att jag kunde se allt samtidigt eller bara de minsta detaljerna.” I slutet av romanen är perspektivet det omvända: ”Han ska rikta in objektivet mot himlen över de två tvillinggranarnas toppar och låta stativet stå kvar där över sommaren. Varje dag ska han ta en bild, även de dagar då himlen är jämngrå. R. är övertygad om det ändamålsenliga i sitt projekt och att vi till hösten ska få ta del av en fullt logisk sekvens himlabilder, vars djupare innebörd vi säkert kommer att kunna uttyda. Det kommer att bli möjligt att sätta ihop fotona som ett slags pusselbitar. Eller att lägga in dem ovanpå varandra i datorn. Eller att ta ett dataprogram till hjälp för att av alla dessa himlar skapa en enda himmel.”

Semantiskt talko 2

Ord som beskriver känslor, mentala tillstånd och liknande är ofta mångtydiga – vi har olika föreställningar om vad de täcker för fenomen, hur mycket de täcker av olika företeelser och vilken värdeladdning de har. Antagligen finns det tolkningsskillnader och föreställningsdifferenser också när det gäller mer konkreta ord – om jag säger till exempel ”stol”, så ser vi förmodligen alla olika stolar framför oss, förutsatt att alla verkligen ser just stolar – men dessa skillnader har nog för det mesta mindre betydelse än de som uppkommer när det gäller det mer abstrakta.

I samtalet om ordet ”sentimental” fick jag in ett antal längre definitioner. Dessa formulerades av Agnes, Marita, Sejfo, Jorun och Malte. I anslutning till diskussionen sade Aron att han är intresserad av en ”känslornas historia” och han funderade lite kring uppkomsten av ord som hybris, samvete och melankoli. När det sedan gällde att mera konkret välja ett nytt ord att ”sätta tänderna i” föreslog Marita ”tolerans”. Bengt lät veta att ”postmodern” inte kändes som det mest lockande ordet att ta itu med. Intressant nog lät Annika – via en annan kanal – mig veta att hon är intresserad av just detta begrepp. Nå, slutbabblat här nu: Nästa ord att bry våra hjärnor med blir ”tolerans”. Varsågoda, fältet är fritt (nya deltagare är naturligtvis också välkomna):

Ett Kleistcitat

Heinrich von Kleist 1777-1811 betraktas idag som en av Tysklands största författare genom tiderna. Under sin livstid hade han knappast någon framgång alls med sitt skrivande. Den kaotiska världsbild han hade gjorde dessutom hans liv oerhört svårt att leva, egentligen omöjligt och det slutade också med självmord. 1800 skrev han de här raderna i ett brev till Wilhelmine von Zenge, som han var förlovad med under två år:

"Da ging ich, in mich gekehrt, durch das gewölbte Tor, sinnend zurück in die Stadt. Warum, dachte ich, sinkt wohl das Gewölbe nicht ein, da es doch keine Stütze hat? Es steht, antwortete ich, weil alle Steine auf einmal einstürzen wollen – und ich zog aus diesem Gedanken einen unbeschreiblich erquickenden Trost, der mir bis zu dem entscheidenden Augenblicke immer mit der Hoffnung zur Seite stand, daß auch ich mich halten würde, wenn alles mich sinken läßt."

Jag hittar ingen översättning till svenska så jag försöker själv (förbättra gärna!):

"Där gick jag i djupa tankar genom den välvda stadsporten, grubblande tillbaka in i staden. Varför, tänkte jag, sjunker inte valvet ihop, det finns ju inget som stöttar det? Det står, svarade jag, eftersom alla stenarna vill störta in samtidigt – och denna tanke gav mig en obeskrivligt upplivande tröst, som ända till det avgörande ögonblicket alltid kom att stå vid min sida som ett hopp om att också jag skulle hålla mig uppe, när allt låter mig sjunka."

De här raderna är som en miniatyr av Kleists inställning till livet; de visar hela det kaotiska och dramatiska i hans förhållande till tillvaron.

Nyval i Tyskland?

Omständigheterna tvingar mig att föra in en kort nyhetssändning här mitt i söndagskvällens lugn:

Ikväll störtar plötsligt regeringens fasad samman. Schröder har gett upp. Efter CDU:s tydliga seger i Nordrhein-Westfalen, traditionellt SPD-land, har han inte längre väljarmajoriteten bakom sig, sade han idag i Bundestag.

Beslutet stöds tydligen av De Gröna. Nu kvarstår frågan om teknikaliteterna. Egentligen får Bundestag inte upplösa sig självt. Troligen tar man till samma taktik som Kohl 1982 och ställer förtroendevotum i riksdagen. Det kräver alltså att de egna partimedlemmarna röstar bort Schröder. Då kan förbundspresidenten, Horst Köhler, välja att utlysa nyval. Det troliga är att det blir så fast författningen inte riktigt ger utrymme för sådana steg. Men ingen har intresse av att Tyskland befinner sig i förlamning i ett drygt år till. Valen skulle egentligen ha ägt rum 2006.

Läs vidare om detta hos Agnes.

Disputation i Uppsala

I torsdags och i fredags var jag i Uppsala med min goda vän Christine för att följa en disputation inom ämnesområdet tysk språkvetenskap; Christine skriver om språkinlärning i sin avhandling och hon ville därför se en disputation i ett närliggande ämne. För mig var det intressant mer i största allmänhet och dessutom ville jag återse platsen för fjolårets stora händelse i mitt liv.

På torsdag eftermiddag höll opponenten, Ernst Apeltauer från Flensburg, ett seminarium om en studie han har gjort av andraspråksinlärningen hos turkiska barn i en förskola i Kiel. I korthet var det så att barnen lärde sig tyska genom att träna både sin turkiska och sin tyska parallellt; i träningen ingick även läsinlärning på båda språken. (På köpet lärde jag mig två ord på turkiska: ”elma” (äpple) och ”kelebek” (fjäril).)

Lite snopet kändes det väl när vi upptäckte att den rumänientyska författarinnan Herta Müller var i Stockholm och intervjuades av Ingrid Elam i Kulturhuset samma kväll och att vi inte hade den minsta chans att hinna ner i tid. Nåja, man kan inte ha allt…

På fredag eftermiddag var det så dags för disputationen. Avhandlingens namn är ”Formeln und Routinen – Zum Genuserwerb italienischer, portugiesischer und spanischer Gastarbeiter mit Deutsch als Zweitsprache” och den är en tolkning av delar av det material som finns samlat i den i språkvetenskapliga kretsar bekannta ZISA-studien, som just undersöker inlärningen av tyska bland italienska, portugisiska och spanska gästarbetare under 1980-talet i Ruhrområdet. Respondenten, Egmont Mika, verkade märkligt oberörd under hela disputationsförloppet.

![jag](/wp-content/254.jpg @alignleft)Idag är det exakt ett år sedan min egen disputation. Mitt avhandlingsämne var litterärt och titeln lyder ”Erzählverhalten und narrative Sprechweisen – Narratologische Untersuchung von ’Effi Briest’ mit Schwerpunkt in den Dialogen”. I korthet skulle man kunna beskriva den som en undersökning av den tyska realisten Theodor Fontanes berättarteknik med utgångspunkt från ett par viktiga narratologiska teorier. Det ställe i min avhandling som ironiskt nog fått mest uppmärksamhet under året som gått är de två sista radera i förordet, där jag tackar min hund:

Diese Arbeit ist zu großen Teilen im Wald entstanden, während der Spaziergänge mit Londi, meiner treuen Labradorhündin. Wie dankt man einem Hund?