Författare: Bodil Z

Med Per Nilson i Bulgarien

Bodil Z 7 kommentarer

Jag har aldrig varit i Bulgarien och egentligen har jag inte heller någonsin funderat på att åka dit. Bulgarien har varit landet, dit en av mina bröder en gång gav sig ut på en ganska äventyrlig cykelresa, och landet, som den där rosenparfymflaskan inuti i det lilla trätornet, som min syster fick som barn, kom ifrån. Resten är bara kartor och några få fakta.

Igår gick jag igenom texterna på förlaget perenns hemsida och fastnade då för skildringen av Per Nilsons och Jarek Malickis resa i Bulgarien i juli den här sommaren.

Som ett lockbete för er har jag plockat ut några bilder – det finns massor med fina bilder – och två textsnuttar ur denna reseskildring:

x0115
lunch i Arbarassi

I en mehana (traditionell bulgarisk restaurang) avnjöt vi denna måltid. Ölet var Stara Zagorka. Jag åt sallad (de är mycket goda) och en soppa som heter tarator. Den serveras kall och är gjord på yoghurt, gurka, persilja och buljong. Dessutom åt jag en kötträtt med potatis och grönsaker, allt serverat i en avlång skål, formad som en båt. Vi satt ute i en trädgård, det var mycket rofyllt. På bordet låg en duk i de traditionella färgerna rött och orange.

x0598
Per på väg upp mot Hizha Rai

Kanske minns ni min text om Český ráj och att ráj betyder paradis. Det gör rai också.

x0101
Veliko Turnovo med Dimitars kyrka

Jag tillåter mig att gissa att ”veliko” betyder stor. Men nu ska vi låta Per berätta om ett möte i staden:

I Veliko Turnovo, på Jordan Indjeto-gatan, kom en kille gående. Han började prata med oss. Han hette François Sikora. Han var fransman, men pratade polska eftersom hans far- och/eller morföräldrar utvandrade till Frankrike någon gång under 1900-talets första hälft. De arbetade i gruvorna i norra Frankrike. François besökte Polen flera gånger som barn. Och denna fransman arbetade nu som lärare i Göteborg på Hvitfeldtska gymnasiet! Han hade rest med tåg hela vägen hit från Frankrike. Vi bestämde att vi skulle ses på kvällen för att äta middag. Vi stämde möte vid Moder Bulgarien-monumentet.

x0856
Kalofer, en småstad i centrala Bulgarien

Här är en länk till hela resan.

Efter det här har Bulgarien börjat locka mig, Bulgarien just så här som Per och Jarek visar landet.

Dyft

Bodil Z 11 kommentarer

Det är nog inte ofta det här lilla ordet föräras rollen som överskrift. Vad är ett dyft? Det verkar som om det först och främst inte finns och som om det i andra hand är något mycket litet. Vad gäller betydelsen står dyftet nära det ruttna lingonet och dugget förstås. Inte ett dugg.

Jag har letat lite och funnit att ordet ”dyft” är en släkting till ordet ”doft”. En lukt är ju på sätt och vis ett mycket litet ting, ja mindre än ett ting, om det inte är frågan om en stark och kanske obehaglig lukt, för då kan den verka större än ett hus. Och ”dugg” då? Jo, det lilla ordet ska visst vara en syster till ”dagg”. En dagdroppe är ju något försvinnande litet.

Kanske betyder ”dyft” och ”dugg” i det närmaste detsamma, men orden är inte utbytbara överallt. ”Det där var inte ett dugg roligt”, kan man säga, men där går det väl inte så bra med ”dyft”. Dyftet verkar vilja vara huvudordet. ”Jag förstår inte ett dyft av det här.”

Hur har andra språk det med sina dyft eller dugg? På tyska finns ”Deut” som nu ser större ut än det är, på grund av den våmliga begynnelsebokstaven. Vad är en Deut? Jag tror varken det är en doft eller ett daggstänk…

Det ruttna lingonet har syskon i andra språk: på tyska är det en kantarell, på danska en sill (jag minns inte om den är rutten), på italienska ett torrt fikon – non vale un fico secco – och resten vet någon annan…

PS I Salongen kan man läsa en recension av Bernardo Atxagas Dragspelarens son.

Aleš Šteger: Berlin och annat

Bodil Z

Nu ska jag börja med att uttrycka mig lite fånigt: ”I år ska det vara en Berlinbok.” Nå, jag har träffat mitt val: Berlin av den slovenske poeten Aleš Šteger. För ungfär tre år sedan läste jag som första bok av honom hans diktsamling Tingens bok. För den som vill läsa finns här under pausträdet dikten Stenen och dikten Knutar.

På bokmässan i Leipzig 2007 lyssnade jag till Šteger när han presenterade den slovenska novellantologin Zu zweit nirgendwo och jag läste hans efterord Ach, Slowenien, som börjar så här (i min översättning från tyskan):

Ack, Slovenien. Naturligtvis, naturligtvis. Ungrarna i norr, italienarna i söder. Nej, så går det inte. En gång till: Kroaterna i norr, rumänerna i söder. Och Ukraina i väster. Eller ligger Slovakien i väster? Eller Slavonien? Eller Bosnien? Så går det nog, Bosnien i väster. Tyskland i hjärtat. Och Ryssland långt, långt borta. De höga oövervinnerliga Alperna, som kastar långa skuggor, och en flotta som består av tre båtar, en av dem en gummibåt. Ack, Slovenien.

pict6257

pict6253

Men nu till Berlin: Här bodde Aleš Šteger under åren 2005 och 2006 och här samlade han de intryck som får sitt uttryck i Berlin. I bokens 31 essäer förs vi omkring längs Berlins gator, till monument och loppmarknader, till Muren och till Historien. Och till parkerna och allt det andra gröna och alla vattnen som präglar staden. Här finns mycket att känna igen sig i för den som känner staden, kanske inte främst för den ”riktige” berlinaren men för den som då och då besökt staden under någon vecka, någon månad eller något år. Och för den som inte varit här finns mycket som kan locka till ett första besök. Och så finns förstås också det där speciella slovenska eller lite halvsydliga perspektivet.

Jag ska läsa två snuttar för er, det första ur essän Loppmarknader:

Berlinaren skiljer sig onödigt mycket lättare från sina saker än vad slovenen gör, och onödigt mycket svårare från sina historier.

Hm.

Och så vill jag visa början av essän Över Spree, på okänd plats:

Det var dans i restaurangens trädgård vid Treptower Promenade, mittemot Ungdomens ö. Ingen under sextio, men med en livsglädje som slog hettan i den ynkliga skuggan under platanerna, denna den tredje eftermiddagstimmen, ur tankarna.

Längst bak i boken finns ett efterord av Aris Fioretos, fast egentligen är det inte så mycket ett efterord till boken Berlin som till själva staden. Och det passar perfekt också som efterord till Štegers texter.

pict0036
Aris Fioretos hemma hos Jelena och Arne i Berlin

Jag väljer några rader ur Fioretos berlineri:

En omtyckt teori om flaneriet går ut på att den som vill lära känna en stad måste kunna konsten att gå vilse. ”Att ha svårt att hitta i en stad betyder inte så mycket”, påpekas det i en berömd krönika om en barndom i Berlin kring 1900. ”Men att gå vilse i den på samma sätt som man går vilse i en skog, det kräver skolning.”

p1060187

Jag hemlighåller det mesta av det som finns i den här boken, så att ni har så gott som allt kvar när ni själva öppnar boken, men jag vill ändå berätta att det är Sophie Sköld som gjort översättningen och att förlaget som givit ut den är Rámus.

OBS Tisdagen den 27 oktober kl. 19.00 bjuder Sveriges Författarförbund in till litterär afton med fokus Slovenien.

Älgarna och vi

Bodil Z 4 kommentarer

Londi och jag i skogen igen. Det är något alldeles särskilt att få titta in i de vilda djurens värld. Jag ser tre älgar, en ko och två halvvuxna kalvar – Londi nosar på marken. De är ganska nära oss. Kon och jag ser på varandra. Hon vet nog att jag inte är någon jägare och själv är jag glad att jag bara är en vanlig vandrare. Jag ser att hon vakar över kalvarna. Efter några bilder viker jag av bortåt och Londi tassar efter.

p1060169

p1060170

p1060171

PS Med ett klick går det att titta lite närmare…

Caspar David Friedrich – ur min dagbok från Greifswald

Bodil Z 2 kommentarer

Idag vill jag visa en Greifswaldanteckning som inte handlar om politik och förtryck. Den är från den 15.10 1981 och på sätt och vis kan man säga att ämnet är aktuellt:

Idag när jag kom hem till mitt fula Plattenbau-tillhåll på Makarenkostraße från förmiddagens politiska drabbningar på NEW (Nordeuropawissenschaften) tog jag mig, efter en snabb måltid på den där eviga risgrynsgröten med gula kaukasiska russin till, en lång eftermiddagspromenad i skogen mellan bostadsområdet och havet, förbi Kloster Eldena och ut mot Wiek. Innan jag vände tillbaka stod jag ett tag på bron över den lilla floden Rück och tittade ner i vattnet. Sedan tog jag den smala, överdrivet raka skogsvägen ”hemåt” igen, förbi Waldhaus. Jag såg den sista eftermiddagssolens låga ljus färga bokstammarna svagt röda och då plötsligt blev det alldeles klart för mig i vems landskap jag vandrade: I Caspar David Friedrichs.

Och nu sitter jag i mitt trista rum och tänker på mitt möte med Caspar David Friedrich i skogen. Tankarna hoppar och jag minns en solnedgång i Pyrenéerna år tillbaka som hade en ”onaturligt” tjock orange färg, som verkade så bekant. Ja, jag hade sett färgen på Salavador Dalís målningar. Och så ser jag i minnet en rödbrun katalansk åker framför mig och minns att jag sett den på en tavla av Joan Miró – exakt den färgen. Ingen uppfinner färger och ljus, ljus och färger finner man.

Jag hittar inte den tavla av Friedrich som jag främst tänkte på, men något av det där ljuset finns också i den här tallskogsbilden som heter Abend (fast inte riktigt ändå):

abend

Och nu kan jag inte låta bli att också sätta in Wiesen bei Greifswald med den milda himmelsfärgen och det mjukblekgröna gräset och de karakteristiska tornsiluetterna: Nikolai, Marie, Jakobi.

wiesen-bei-greifswald

Och egentligen hör en avbildning av klosterruinen i Eldena också hit. Vi ser de små munkgestalterna, verklighetens valv och drömmarnas höga valv:

eldena