Herta Müller: Die höchste Entwicklungsstufe des sozialistischen Bewußseins ist die Flucht in den Kapitalismus

Under senvintern och våren har jag läst fram och tillbaka i Herta Müllers Der König verneigt sich und tötet och jag har glatt mig åt skärpan och kompromisslösheten i de här texterna. I essän Die Insel liegt innen – die Grenze liegt außen talar Müller mycket om den hos nästan alla centrala tanken på flykt i Ceauşescus Rumänien. Inte bara alla de förtryckta drömde om livet bortom fängelset, också många av förtryckarna ville ut ur det av dem själva konstruerade kommunistiska helvetet. På ett ställe skriver Müller så här om dem: ”Die höchste Entwicklungsstufe des sozialistischen Bewußseins ist die Flucht in den Kapitalismus.” (Den högsta utvecklingsnivån i den socialistiska medvetenheten är flykten till kapitalismen.)

Men det avsnitt i essän som griper mig starkast är det om tågresan från Temeswar/Timişoara till den rumänska huvudstaden. Här kan man som läsare nästan vidröra drömmen, vars och ens från alla andra avskilda dröm – för i en diktatur finns ingen verklig gemenskap mellan människor – om det andra, det levande, det levbara livet:

Der Sog der Fremde als machbares Leben: nebulös, schicksalsgroß wurde er jedesmal, wenn ich mit dem Zug von Temeswar nach Bukarest fuhr, zu einem konkreten Bild. Der Zug fuhr nämlich eine Weile ganz eng an der Donau entlang. Zwischen ihm und der Grenze war nichts mehr. Und alle, groß und klein, sogar uniformierte Militärs und Polizisten, gingen auf den Gang und schauten hinaus, als stünden sie unter Hypnose, als sähen sie ihre Zukunft. Als wäre diese gleichgültige Donau eine fließende, für jeden persönlich gültige Wahrsagerei übers Gelingen der eigenen Flucht. Niemand mehr bewegte sich, es war still wie in einer Kirche. Und da draußen floß das meist breite, schlingernde Wasser, und es glitzerten hier und da die engen Stellen, wo das Hinüberschwimmen kein Problem wäre. Und drüben lag Jugoslawien, das Transitland Richtung Westen. Man sah Dörfer, Bäume fächelten dort, als würden sie warten, daß man kommt. Niemand mehr traute sich, dem anderen ins Gesicht zu sehen, die Haut spannte sich unwirklich, schimmerte wie eingewachst oder gefroren. Das Träumen hatte alle im Griff, die allgemein bekannte Grundfrage: Fliehen aber wie. Es war zum Greifen deutlich, woran jetzt alle dachten, so deutlich, daß sich das Rattern des Zugs eine Weile anhörte wie ”Ich will weg von hier, ich will weg von hier”, in endloser Wiederholung. Das Eisen sang der Donau entlang sein Lied so beklemmend deutlich auf die Schienen, daß man den Rädern das Maul hätte verbieten wollen, weil die Reisenden wie ein Chor der Ertappten dastanden. Wenn die Donau vorbeigezogen war, gingen alle wortlos wieder auf ihre Plätze ins Abteil und setzten sich hin, in ihr wirkliches Leben.

Det här stycket text är ett stort konstverk. Här naglas vi som läsare fast vid tågfönstret och tvingas att känna de fångna människornas vanmäktiga dröm, drömmen om att någon gång kunna leva och andas fritt. I slutraden släpper Müller greppet om oss och låter oss gå tillbaka till våra vanliga platser, i våra vanliga liv, fast efteråt känns det tydligt att vi för en stund varit någon helt annanstans.

För säkerhets skull skriver jag in Karin Löfdahls översättning av det här stycket:

Dragningen till det främmande som ett genomförbart liv: varje gång när jag åkte med tåget från Timişoara till Bukarest kändes det nebulöst och ödesmättat, jag såg en konkret bild. Tåget for nämligen ett stycke tätt utmed Donau. Mellan floden och gränsen fanns det ingenting mer. Och alla människor, stora och små, till och med uniformerade militärer och poliser, gick ut i korridoren och tittade ut, som om de alla befann sig under hypnos, som om de såg in i sin egen framtid. Som om denna likgiltiga Donauflod var en flytande spådom som för var och en kunde förutse, om den egna flykten skulle lyckas. Ingen rörde sig, det var tyst som i kyrkan. Och där utanför flöt det på de flesta ställen breda, slingrande vattendraget, och här och där glittrade det, där solen var smal, där det inte skulle vara något problem att simma över. Och på den andra sidan låg Jugoslavien, transitlandet mot väst. Man såg byar, träden vajade som om de väntade på att man skulle komma. Ingen vågade se den andre i ansiktet, huden spändes av det overkliga, skimrade som om den var insmord med vax eller frusen. Drömmandet hade alla i sitt grepp, den allmänt välkända grundfrågan löd: Fly, men hur. Det var så tydligt att man kunde ta på det, vad alla just då tänkte på, så tydligt att tågets dunkande för en stund lät som ”jag vill bort härifrån, jag vill bort härifrån”, med en upprepning i all oändlighet. Järnet sjöng på spåret sin sång hela vägen utmed Donau, så beklämmande tydligt, att man skulle ha velat täppa till munnen på hjulen, eftersom de resande stod där som en kör som tagits på bar gärning. När Donau försvunnit, gick alla utan ett ord tillbaka till sina platser i kupén och satte sig i sina verkliga liv.

Fast greppet blir lite mindre fast i den svenska versionen, så – ni som kan – läs texten i original. Den sluter tätt som en gummihandske.

Ur min svarta låda

För nästan exakt två år sedan fick jag ett paket från Wien, från författarparet Elfriede Gerstl och Herbert J. Wimmer. I paketet bland böckerna fann jag en blank svart låda med påskriften LOGO(S).

På lockets insida finns en hälsning:

Och inne i lådan ligger 50 kort med korta texter. Vissa dagar lyfter jag på locket och bläddrar bland korten och väljer ut ett. Här är dagens val:

reinheit ist mangel an gemischtemrenhet är brist på blandning

I vårskogen

Det är vår och skogen öppnar sig för oss igen. Snön är borta och vi slipper pulsa och vada till midja och hals. Under soliga dagar kan det hända att vi sitter en stund i en skyddad glänta och kisar och blundar och drar in luften genom näsa och nos:

Men vi är inte ensamma bland träden. Det finns andra som spanar och vädrar:

”Gula eländet” och ”Bautzen II”

När jag nyss var i Bautzen kunde jag inte låta bli att tänka på hur det var när jag var där för fem år sedan och besökte fängelserna tillsammans med min väninna Jelena Selin. Det hela började med min översättning av Erika Riemanns Die Schleife an Stalins Bart på vintern 2004-2005. Medan jag slet med den kom Erika en gång upp från Hamburg och besökte mig här i Vänersborg bland annat för att hjälpa mig med en del svåröversatt i boken. Mycket klarade vi ut under våra samtal men fängelsemiljöerna i sig var svåra att föreställa sig och jag sade det till Erika. ”Då måste du åka och titta på ett av dem”, svarade hon. Hon föreslog fängelset i Bautzen, som under DDR-tiden var den plats dit de flesta oliktänkande fördes. För många människor i Östtyskland, särskilt sådana som var kritiska mot systemet, var redan själva namnet Bautzen synonymt med fängelse. ”Kanske kan jag visa dig fängelset själv eller så ska jag leta reda på någon som kan ge dig en grundlig visning”, fortsatte Erika.

Så Jelena och jag gav oss av från Berlin till Bautzen en vårdag 2005. Det blev inte Erika Riemann utan en bekant till henne, Gunter Domschke, som tog emot oss vid fängelseporten där.


Gunter Domschke

Också han är en före detta Bautzenfånge. Som tjugoåring hade han tillverkat flygblad som vände sig emot valsystemet som gjorde DDR till en enpartistat. Straffet blev tre år (1950-53), två år i Bautzen II, det nya fängelset och ett år i Bautzen I, ”Gula eländet”. Gunter, ja, vi blir faktiskt du med varandra redan i början av samtalet, visar oss olika typer av straffceller som mörkerceller eller celler där fönstret var öppet också på vintern. ”Hit kunde man komma om man blev upptäckt när man försökte få kontakt med medfångar genom knackningar eller om man inte kunde låta bli att skrika ut sin förtvivlan”, svarar han på min fråga. Han berättar att mattillgången under långa tider var så knapp att en extraranson kunde var avgörande för en fånges överlevnad. ”Fast man blev också avtrubbad”, sade han, ”efter några veckor var vi vana vid hungerkänslan och eftersom vi var så försvagade förorsakade den ingen smärta.” Gunter berättar att han vid två tillfällen under fängelsetiden höll på att duka under av hunger.


cell

Han pekar ut isoleringscellen där han satt i nio månader. Vi stannar upp och tittar på raden av celldörrar på motsatta sidan av gången. ”Jag försökte på alla sätt att orientera mig i den nya tillvaron. Jag lärde mig att lyssna och förstå alla ljud. Jag försökte att alltid titta ut de korta ögonblick då min celldörr öppnades. Efter en tid upptäckte jag små vita eller gula kors som var målade över vissa celldörrar. Senare fick jag veta att ett gult kors betydde livstid och ett vitt en dödsdom. Jag grubblade ofta över om det kunde finnas ett sådant tecken över min dörr.”


dörren till Gunters cell

En sak som gör att dagens besökare i fängelset inte får något riktigt intryck av ”hur det verkligen var” är att det numera finns värme överallt och detta är ett fängelse där många omkom på grund av just kölden. Erika beskriver på ett ställe i sin bok iskristallerna på väggarna. En annan sak som är annorlunda är lukten. Smutsen och stanken från toaletthinkarna är borta, fast Gunter säger att ”lukten kände man inte så mycket av, man var en del av den”.

Gunter visar oss en liten plastask i ungefär en tändsticksasks storlek, fast kvadratisk. Det är en ask för ”Zahnseife” (tandtvål) och i den hade han lyckats konstruera en dubbel botten – i lönnfacket mellan bottnarna gömde han texter som han skrev på minimala lappar med myrstil under tiden han satt fängslad.


asken för Zahnseife

Texterna skrev han med en liten pennstump han tillverkat själv som han höll gömd under tungan så snart någon vakt fanns i närheten. Han skrev för att hålla tankarna klara, för att inte bli galen eller frestas att begå självmord. Lapptexterna blev utgångspunkten för de böcker han senare skrev om umbärandena i fängelset. En av dem heter ”In den Krallen des Unrechts” (”I orättvisans klor”) och den fick jag av honom innan vi skildes åt.

Många av Gunters medfångar försvann under hans tid till andra fängelser och läger, så de vänskapsband som uppstod, slets ofta av och den ene visste inte om den andre levde. I Erika Riemanns bok finns en passage som beskriver hur hon flyttades från ”Gula eländet” till ett annat fängelse:

”Vi drivs genom Bautzen. Som alltid när man föser oss till en station är gatorna vi går längs folktomma. Ingen är ute och promenerar, inga skolbarn syns till, inte ens en hund visar sig. Kanske har mänskligheten gått under i någon mystisk farsot. Om det hade varit så, hade vi aldrig fått veta det i vår isolering. Eller är alla bara väldigt bra på att titta bort? Är det så att ingen vill vara vittne till det som händer här? Egentligen borde det höras ett ramaskri över hela den lilla staden Bautzen, när ryssarna driver hundratals tyska kvinnor framför sig som boskap längs gatorna. Men ingen skriker, ingen ser, ingen sätter sig upp emot den här förnedrande behandlingen av människor.Vi lastas på tåget och ännu en gång rullar vi i dessa stinkande fängelser genom Tyskland. Också den här gången verkar resan vara utan ände. Transporterna når visst alltid fram till målet först när vi har börjat finna oss i att tillbringa resten av våra liv i de dunkla båsen.”


fängelseinteriör

Precis som Erika Riemann kunde Gunter Domschke knappast tala om fängelsetiden efter att han släppts ut. Ämnet var tabu i DDR och nästan ingen ville lyssna på något sådant, så han fick försöka förtränga sina upplevelser. För att minska det inre trycket skrev han om livet i fängelset, trots att han inte fick publicera något. Under de första sju åren efter frigivningen var han dessutom utsatt för något som kallades ”Sühnemaßnahmen” (botgöringsåtgärder), vilket innebar att han till exempel inte fick köra bil, bara fick utföra vissa typer av arbete och att han stod under nästan ständig observation.

Både Erika Riemann och Gunter Domschke hann bli mycket gamla innan deras lidandeshistorier fick komma fram i ljuset. De fick stora delar av sina liv förstörda, dels av det som hände under själva fängelsetiden, dels av att de i nästan femtio års tid inte godkändes som offer. Nu har den tid kommit då man äntligen har börjat tala om offren för kommunismens brott, men för många av Erikas och Gunters olyckskamrater är det för sent….


matlucka

Fakta i korthet:
Bautzen, stad på ca 40 000 invånare i Tysklands östligaste hörn
Bautzen I, ”Gula eländet”, fängelse grundat 1904: Här hamnade under nazitiden, den sovjetiska ockupationen och DDR-tiden ett stort antal politiska fångar och även många helt godtyckligt ihopplockade människor (byggnaden är invändigt moderniserad och används fortfarande som fängelse).
Bautzen II, fängelse som kom till under DDR-tiden, specialinriktat på regimkritiker och människor som försökt fly från DDR
Gedenkstätte Bautzen finns inrymt i Bautzen II och har till uppgift att informera om offren i de båda fängelserna. Här finns untställningar med foton och beskrivningar av förhållandena och man kan besöka celler och rastgårdar.
Karnickelberg, begravningsplats för offren från de båda fängelserna

(En liknande text av mig publicerades i Göteborgsposten på våren 2005)

Morgon i Grubschütz/Hrubjelčicy

Jag tycker om de där morgonpromenaderna med Londi på nya eller främmande platser. Världen öppnar sig för oss, antingen den börjar som en liten byväg av stampad jord, eller den för oss direkt in bland höga hus i stora städer. Jag ser oss i Wien eller Krákow, i Parma, i Brno eller i Berlin – på Armesünderstraße i Güstrow eller här på byvägen i Grubschütz/Hrubjelčicy.

Vi vet inte vad som finns runt nästa hörn – förrän på tillbakavägen. Då känner vi igen gårdens silhuett på långt håll.

Och blicken över axeln bort mot staden visar också något bekant.