När jag nyss var i Bautzen kunde jag inte låta bli att tänka på hur det var när jag var där för fem år sedan och besökte fängelserna tillsammans med min väninna Jelena Selin. Det hela började med min översättning av Erika Riemanns Die Schleife an Stalins Bart på vintern 2004-2005. Medan jag slet med den kom Erika en gång upp från Hamburg och besökte mig här i Vänersborg bland annat för att hjälpa mig med en del svåröversatt i boken. Mycket klarade vi ut under våra samtal men fängelsemiljöerna i sig var svåra att föreställa sig och jag sade det till Erika. ”Då måste du åka och titta på ett av dem”, svarade hon. Hon föreslog fängelset i Bautzen, som under DDR-tiden var den plats dit de flesta oliktänkande fördes. För många människor i Östtyskland, särskilt sådana som var kritiska mot systemet, var redan själva namnet Bautzen synonymt med fängelse. ”Kanske kan jag visa dig fängelset själv eller så ska jag leta reda på någon som kan ge dig en grundlig visning”, fortsatte Erika.
Så Jelena och jag gav oss av från Berlin till Bautzen en vårdag 2005. Det blev inte Erika Riemann utan en bekant till henne, Gunter Domschke, som tog emot oss vid fängelseporten där.
Också han är en före detta Bautzenfånge. Som tjugoåring hade han tillverkat flygblad som vände sig emot valsystemet som gjorde DDR till en enpartistat. Straffet blev tre år (1950-53), två år i Bautzen II, det nya fängelset och ett år i Bautzen I, ”Gula eländet”. Gunter, ja, vi blir faktiskt du med varandra redan i början av samtalet, visar oss olika typer av straffceller som mörkerceller eller celler där fönstret var öppet också på vintern. ”Hit kunde man komma om man blev upptäckt när man försökte få kontakt med medfångar genom knackningar eller om man inte kunde låta bli att skrika ut sin förtvivlan”, svarar han på min fråga. Han berättar att mattillgången under långa tider var så knapp att en extraranson kunde var avgörande för en fånges överlevnad. ”Fast man blev också avtrubbad”, sade han, ”efter några veckor var vi vana vid hungerkänslan och eftersom vi var så försvagade förorsakade den ingen smärta.” Gunter berättar att han vid två tillfällen under fängelsetiden höll på att duka under av hunger.
Han pekar ut isoleringscellen där han satt i nio månader. Vi stannar upp och tittar på raden av celldörrar på motsatta sidan av gången. ”Jag försökte på alla sätt att orientera mig i den nya tillvaron. Jag lärde mig att lyssna och förstå alla ljud. Jag försökte att alltid titta ut de korta ögonblick då min celldörr öppnades. Efter en tid upptäckte jag små vita eller gula kors som var målade över vissa celldörrar. Senare fick jag veta att ett gult kors betydde livstid och ett vitt en dödsdom. Jag grubblade ofta över om det kunde finnas ett sådant tecken över min dörr.”
En sak som gör att dagens besökare i fängelset inte får något riktigt intryck av ”hur det verkligen var” är att det numera finns värme överallt och detta är ett fängelse där många omkom på grund av just kölden. Erika beskriver på ett ställe i sin bok iskristallerna på väggarna. En annan sak som är annorlunda är lukten. Smutsen och stanken från toaletthinkarna är borta, fast Gunter säger att ”lukten kände man inte så mycket av, man var en del av den”.
Gunter visar oss en liten plastask i ungefär en tändsticksasks storlek, fast kvadratisk. Det är en ask för ”Zahnseife” (tandtvål) och i den hade han lyckats konstruera en dubbel botten – i lönnfacket mellan bottnarna gömde han texter som han skrev på minimala lappar med myrstil under tiden han satt fängslad.
Texterna skrev han med en liten pennstump han tillverkat själv som han höll gömd under tungan så snart någon vakt fanns i närheten. Han skrev för att hålla tankarna klara, för att inte bli galen eller frestas att begå självmord. Lapptexterna blev utgångspunkten för de böcker han senare skrev om umbärandena i fängelset. En av dem heter ”In den Krallen des Unrechts” (”I orättvisans klor”) och den fick jag av honom innan vi skildes åt.
Många av Gunters medfångar försvann under hans tid till andra fängelser och läger, så de vänskapsband som uppstod, slets ofta av och den ene visste inte om den andre levde. I Erika Riemanns bok finns en passage som beskriver hur hon flyttades från ”Gula eländet” till ett annat fängelse:
”Vi drivs genom Bautzen. Som alltid när man föser oss till en station är gatorna vi går längs folktomma. Ingen är ute och promenerar, inga skolbarn syns till, inte ens en hund visar sig. Kanske har mänskligheten gått under i någon mystisk farsot. Om det hade varit så, hade vi aldrig fått veta det i vår isolering. Eller är alla bara väldigt bra på att titta bort? Är det så att ingen vill vara vittne till det som händer här? Egentligen borde det höras ett ramaskri över hela den lilla staden Bautzen, när ryssarna driver hundratals tyska kvinnor framför sig som boskap längs gatorna. Men ingen skriker, ingen ser, ingen sätter sig upp emot den här förnedrande behandlingen av människor.Vi lastas på tåget och ännu en gång rullar vi i dessa stinkande fängelser genom Tyskland. Också den här gången verkar resan vara utan ände. Transporterna når visst alltid fram till målet först när vi har börjat finna oss i att tillbringa resten av våra liv i de dunkla båsen.”
Precis som Erika Riemann kunde Gunter Domschke knappast tala om fängelsetiden efter att han släppts ut. Ämnet var tabu i DDR och nästan ingen ville lyssna på något sådant, så han fick försöka förtränga sina upplevelser. För att minska det inre trycket skrev han om livet i fängelset, trots att han inte fick publicera något. Under de första sju åren efter frigivningen var han dessutom utsatt för något som kallades ”Sühnemaßnahmen” (botgöringsåtgärder), vilket innebar att han till exempel inte fick köra bil, bara fick utföra vissa typer av arbete och att han stod under nästan ständig observation.
Både Erika Riemann och Gunter Domschke hann bli mycket gamla innan deras lidandeshistorier fick komma fram i ljuset. De fick stora delar av sina liv förstörda, dels av det som hände under själva fängelsetiden, dels av att de i nästan femtio års tid inte godkändes som offer. Nu har den tid kommit då man äntligen har börjat tala om offren för kommunismens brott, men för många av Erikas och Gunters olyckskamrater är det för sent….
Fakta i korthet:
Bautzen, stad på ca 40 000 invånare i Tysklands östligaste hörn
Bautzen I, ”Gula eländet”, fängelse grundat 1904: Här hamnade under nazitiden, den sovjetiska ockupationen och DDR-tiden ett stort antal politiska fångar och även många helt godtyckligt ihopplockade människor (byggnaden är invändigt moderniserad och används fortfarande som fängelse).
Bautzen II, fängelse som kom till under DDR-tiden, specialinriktat på regimkritiker och människor som försökt fly från DDR
Gedenkstätte Bautzen finns inrymt i Bautzen II och har till uppgift att informera om offren i de båda fängelserna. Här finns untställningar med foton och beskrivningar av förhållandena och man kan besöka celler och rastgårdar.
Karnickelberg, begravningsplats för offren från de båda fängelserna
(En liknande text av mig publicerades i Göteborgsposten på våren 2005)
Det är med förfäran jag läser ditt blogginlägg idag. ”Ämnet var tabu i DDR”. Det kan man förstå. Men i Sverige då? Jag hade kollegor som beundrade DDR och ”lät sig bjudas” år efter år.
Visste de inget? Eller var de införstådda med det som hände där?
Och även här är det ovanligt tyst idag.
Tack Bodil för att du håller minnet av DDR och dess vidriga kommunistiska
system levande. Fasansfullt är att det fortfarande finns inflytelserika personer i vårt land som har mage till att romantisera detta system.
Marlena,
ja, det är nog inte så få i Sverige som verkligen ”gick på” det där med DDR: ”dagis för alla” och ”ingen arbetslöshet” kunde slagorden lyda. (”Dagis för alla” innebar militärdrill från barnsben och ingen insyn för föräldrar som inte var systemtrogna. ”Ingen arbetslöshet” innebar ofta arbetstvång var som helst, ingen valfrihet vad gällde arbeten. Dessutom fanns det arbetslöshet som straff.) Svenska lärare utsattes väl mer för DDR-propagandan än många andra grupper och många svenska lärare besökte DDR och tyckte att det var fint där. Man fick ju bara se framsidan och mycket få brydde sig om att undra över baksidan. Birgitta Almgrens bok ”Inte bara Stasi…” talar om detta, men tyvärr är Almgren väldigt glidig och undfallande mot diktaturen och dessutom bagatelliserar hon det svenska medlöperiet – inte minst sitt eget.
Lennart,
ja, inom vänsterpartiets ledarskikt är det nog få som gjort upp med DDR och andra skikt är säkert inte bättre. Dessutom finns det rena propagandister som Jan Myrdal och även sådana i mindre skala som Sixten Andréasson, som ibland ränner här och talar om DDR:s förträfflighet.