Författare: Bodil Z

Någon dag innan jag gav mig ut på min vinterresa talade jag lite om Trieste här, om hur okänd och samtidigt välkänd staden var/är för mig och citerade en dikt av Umberto Saba. Nu har jag varit där. Jag har gått omkring på dess gator och vid Canal Grande, suttit på Caffè San Marco och Buffet da Pepi och jag har sett ut över havet både från höjden ovanför och från Piazza Unità d’Italia. ”Trieste ha una scontrosa grazie” (Trieste har en vresig charm), säger Saba. Nej, ”vresig” kanske inte är någon bra översättning: ”motspänstig”, ”taggig”? I alla fall känns den raden helt sann. Det är den här vrestaggigheten tillsammans med det (ex?-)kosmopolitiska och havet som gör Trieste till, ja, Trieste eller Triest eller Trst – och ursäkta, en tröst för en trast. Jag börjar nu med havet:

från höjden vid Opicina

från Piazza Unità d’Italia

≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈mare≈≈≈≈

Det kommer att bli mer Trieste här också från framtida resor, för hit vill jag återvända och nu har jag förstått hur nära det är till Trieste härifrån Zagreb till och med för en dam med hund utan bil.

Den vackraste staden – bland idel vackra städer (Ljubljana, Trieste, Bologna, Florens, Parma, Reggio) – jag besökte under den här resan är Siena, som ju är världens vackraste stad, eller hur?

Vi var tre damer på denna lilla toskanska utfärd: Alexandra, Londi och jag. Vi ägnade två dagar åt att gå runt, runt, upp, ner och bara betrakta. Siena är skapat i ett stycke, allt hör ihop med allt och allt är förunderligt vackert, det mesta tegelrött-brunt-ockra, men här och där sticker marmorn fram som ädelstenar i tegelinfattningen. Och runt omkring böljar de toskanska kullarna med sina cypressrader, pinjemoln och kyrktorn.

Piazza del Campo med Torre del Mangia ur en lite halvbra vinkel

blick över ett hörn av Orto de’ Pecci och husen på andra sidan

duomo di Siena längst upp ovanför de andra taken

Alex och Londi i en av de många uppförsbackarna

vy över kullarna bortom Orto de’ Pecci

De flesta dagarna under vår italienska jul- och nyårsresa var genomlysta av sol, men just julaftonen var grå och regnig tills duggregnet för några timmar slog över i ett slags symbolisk julsnö, ja, så tolkade i alla fall Alexandra och jag detta väder:

snöstrimmor i luften vid Porta San Vitale, Bologna

Och så bestämde vi att detta var fint och julaktigt och att det sedan kunde räcka med snö.

Nu är Londi och jag tillbaka i Zagreb och jag låter tankarna vandra tillbaka till resans olika ”stationer”. Kanske var detta min mest lyckade resa på senare årtionden, en resa efter människans (och hundens) mått, inga obegripligt långa sträckor utan allt uppdelat i småbitar på så där två timmar i taget. Det första (och sista) anhalten gjorde vi i det vackra Ljubljana.

Borgen sticker upp sitt huvud ur en jättelik fluffig silverboa och stadens hus ser värdigt lugna och kanske också lite drömska eller glömska ut.