Hej! Det här är ingen ni vill träffa klockan sex på morgonen i mitten av februari.
Författare: Bodil Z
En ”ny” kattbalkong
Det är möjligt att någon tycker att jag gärna kunde vara mera omväxlande, men jag har nu en gång förtrollats av de här kattbalkongerna. Den på bilden är dessutom ny för mig (och så har jag feber och inget riktigt omdöme). Londi och jag har visserligen gått förbi den huskroppen hundratals gånger, men katterna har kanske en annan rytm än vi, så vi ses bara, låt oss säga, var trehundrade gång. Men då blir utfallet desto rikare. Visst ger de färg och liv åt den fuktgnagda, smutsgrå betongen? Och visst har de intressanta små ansikten?
Tadeusz Różewicz – smakbitar
Sedan några dagar läser jag en diktantologi av den polske poeten Tadeusz Różewicz. Den heter recycling och den svenska översättningen är gjord av Irena Grönberg och Tomas Håkanson.
Många av dikterna är långa och slingriga som garn- eller sladdnystanet på bokens framsida. Jag ska inte läsa någon av dem utan en ganska komprimerad och liksom hårdkärnad eller kärnhård:
ett sista samtal
du svarade inte
på min fråga
satte bara fingret för munnen
sade Jerzy
är det ett tecken på
att du inte vill
att du inte kan svara
det är mitt svar
på din fråga
”vad har livet för mening
om jag måste dö?”
när jag satte fingret för munnen
svarade jag i tanken
”livet har mening just för att
vi måste dö”
ett evigt liv
ett liv utan slut
är existens utan mening
ljus utan skugga
eko utan röst
Men detta ska inte var det enda jag visar av Różewicz här. Jag har klippt ut en stump ur längre dikt. Här:
under mina åttio år
har jag märkt att ”allting”
förvandlas till en konstig soppa
– men en dödens soppa inte livets
jag drunknar i dödssoppan
ropar på engelska
help me help me
(ingen förstår polska längre)
Jag blir upprymd av denna vildsvarta humor.
Till sist vill jag läsa början och slut av dikten nyckeljakt:
Åh Gud! Jag glömde nycklarna
till Himmelriket
i bilen
utbrister en ung präst
utan särskild kallelse
men full av god vilja
…
en man som gillar ”mysiga hemmakvällar”
(citat ur annons…)
söker nyckeln
i en handväska tillhörande en äldre kvinna
med hus bil
och ”egen” (sic!) trädgård
gärna mullig
katolik
muntra fruarna i Warszawa
förvandlas
till mys-tikar
och snattrar som kaffekvarnar
säkert tibetanska (etc)
°°
PS Det kan hända att någon skulle gjort ett annat urval ur antologin…
°°
PPS Det finns en ny Herr Sleeman kommer-text i Salongen.
Vintervarberg
Nu när huset i Vänersborg är utrymt och placerat i det förflutna är Sverige för mig först och främst Varberg. Nyss var jag där på besök hos mina föräldrar och dessutom träffade jag syskon och vänner. Och jag gick de vanliga vägarna vid havet. Därför kan jag nu lägga ytterligare några Varbergsbilder under pausträdet – det finns redan många, men de här är de senaste (och det betraktas ju ofta som något bra):
blick från fästningshållet mot Subbe fyr
fästningen och kanske heter hunden till vänster Elsa af Brabant och den andra Torsten
kallbadhuset
vy över Skrivareklippan och fästningen från Hästhagabergen
Jag måste nu lite opassande men utan att rodna medge att jag ofta känt mig som Effi Briest på det viset att jag känt/känner mig mer hemma i Hohen-Cremmen (Varberg) än i Kessin (Vänersborg). Men Zagreb är något annat och har en helt egen plats. Min egen på det där egna viset som inte har med ägande att göra.
Rivning fullbordad
Igår eftermiddag stod Londi och jag oväntat inför ett tomrum igen. Eller kanske är det lite oegentligt att kalla en sådan här hög med byggnadsrester för ett tomrum?
I alla fall bodde det alldeles nyss människor i huset som stod här, en tregenerationers familj. Kanske minns någon min text "Ett hus har lämnat" från början av december. Då var det grannlängan som försvann, men den hade varit obebodd i åratal, så det var en annan sak.
Ser ni förresten den unge mannen till vänster på bilden? Han sitter där och knackar rent tegelstenar och staplar dem på en skottkärra. Var han en av dem som bodde här? Jag vet inte. Den enda i huset jag kände var den lilla trebenta hunden. Sniski har jag på sista tiden kommit att kalla honom i hemlighet. Var är han nu? Han levde troligen ett ganska privilegierat liv här. Dels bodde han i huset som revs, men ingen där brydde sig särskilt mycket om honom, så han var nästan alltid ute och fri. Sedan hade (har?) han en tant på åttonde våning i mitt hus, en tant som bjöd (bjuder?) honom på läckerheter och köpte eleganta små rockar och koppel åt honom och ”låtsaspromenerade” med honom runt kvarteret. Ibland åkte han tillsammans med tanten upp med hissen för att tillbringa några luxuösa timmar i hennes lägenhet. Är det slut på det nu?
