Jag återvänder till Horace Engdahls essäsamling Ärret efter drömmen:
När vi låter oss smittas av undergångsstämningar är vi arvtagare till det romantiska geniets impotenskris. Vi håller oss för goda för att ingå i ett världsskeende som inte tillsfredsställer våra krav på rättvisa, humanitet och oförstörd natur. Vi förklarar historiens verk för icke gott och kräver att få lägga livet till rätta. Men ögonblicket efter förnimmer vi den svåra disproportionen mellan vårt renhetsideal och våra krafter.
Bara det sublima tröstar då. Ju större katastrof, desto hungrigare flockas vi framför TV-skärmarna. Det är inte verkligheten utan vårt begär efter undergång som färgar massmedierna svarta och får oss att tro att vi lever vid randen av en avgrund.
Så här slutar ”Undergångens lockelse” och man kan kanske se de här två styckena som ett slags sammanfattning av hela essän. Kategorin ”det sublima”, som är viktig här, analyseras på flera ställen i texten och på ett ställe beskrivs den så här:
Detta begrepp lanserades på 1700-talet för att beteckna en estetisk upplevelse av mera vårldsamt och omskakande slag än mötet med det skönas begränsade och harmoniska värld. Den förknippades till en början med skapelsens stora och ödsliga vidder: hav, vilda klipptrakter, stjärnhimlen, som gav betraktaren en blandad känsla av bävan och religiös tillförsikt.
Och med Edmund Burke karakteriseras det sublima som ”ett slags lustfylld fasa, ett slags lugn färgat av skräck”.
För att ge ytterligare lite bakgrund till citatet i början lägger jag till att vi i essän möter bland andra Byron, Milton, Goethe, Wagner, Mme de Staël, Schopenhauer och Novalis. Vi tittar in i Manfred, Faust, Niebelungens ring, Det förlorade paradiset och flera andra verk.
Nu tycker jag att vi på nytt kan betrakta det första citatet och fundera lite över det. Har Engdahl rätt i sitt påstående? Finns det andra möjliga svar?
