Författare: Bodil Z

I min mozak

Bodil Z 4 kommentarer

Vad har jag i mitt huvud? Ofta verkar det inte finnas något alls där (eller här, kanske jag ska säga) inne. Detta märker jag speciellt när jag vill tänka ut något nytt, när jag letar efter en sådan där strålande idé, ni vet, som ska lösa mångas problem, inte minst mina egna. Min hjärna, som förresten heter ”mozak” på kroatiska, ja, inte bara min förstås, verkar mest vara en projiceringsyta för sådant som kommer utifrån. Jag måste göra något, träffa någon, prata med någon, läsa något för att det ska bli någon mer kreativ rörelse i min mozak. I ensamhet och utan inflöden verkar det stå stilla här inne i mörkret eller så är det bara ett rum för oro och spridda förhoppningar.

Ibland tänker jag mig min hjärna som en björn som sover och sådana ska man ju inte väcka, det har jag lärt mig redan i barndomen.

PS Om jag tänker på hur orden låter, så ger ”mozak” mig en tydligare bild än ”hjärna” av detta organs fysiska konsistens.

Till Franz Marc

Bodil Z

Den expressionistiske målaren Franz Marc var en nära vän till Else Lasker-Schüler. När han dog i första världskrigen 1916 – dagen innan han egentligen skulle ha fått komma hem – skrev hon dikten som finns under bilden här:


Franz Marc Die großen blauen Pferde

≈≈≈

Als der blaue Reiter war gefallen…

Griffen unsere Hände sich wie Ringe;-
Küßten uns wie Brüder auf den Mund.

Harfen wurden unsere Augen,
Als sie weinten: Himmlisches Konzert.

Nun sind unsere Herzen Waisenengel.
Seine tiefgekränkte Gottheit
Ist erloschen in dem Bilde: Tierschicksale.

≈≈≈

När den blå ryttaren hade fallit…

Grep våra händer varandra som ringar; –
Vi kysstes som bröder på munnen.

Harpor blev våra ögon,
När de grät: Himmelsk konsert.

Nu är våra hjärtan änglar utan föräldrar.
Hans djupt kränkta gudom
Har slocknat i bilden: Djuröden.

I mjukgrått ljus

Bodil Z

Zlarinska med sina osköna hus i mjukgrått ljus ser inte mycket ut för världen, men här går vi bra, Londi och jag. Detta är gatan, detta är vandringen. Luften är mild, vindarna håller sig stilla, några duvor hoar från ett tak strax intill. Vi tar våra steg på vår väg in i det nya året. Just i denna stund behöver vi ingenting annat.

Lite om Kina igen

Bodil Z

Igår pratade jag lite med min kinesiska kollega Wang om Europa och Kina, ja mest om Kina, eller så är det det jag minns bäst så här i efterhand. Först gick vi igenom maten: den är söt i söder, salt i norr och sur i väster – eller var det öster? Det fanns i alla fall bara tre väderstreck i Wangs ”matkarta”. Sedan fick jag veta vilka universitet som är bäst i landet när det gäller språkstudier, fast nu har minnet blivit suddigt, i alla fall nämnde Wang ett bra universitet i Beijing. Förresten sa hon Peking och jag Beijing och vi skrattade åt varandra och åt oss själva. Sedan sa hon att hon var bäst i hela skolan där hon gick. Ja, smålog hon, så var det, och det kan man väl också säga då. Sedan berättade hon att hon egentligen aldrig passat in i KIna (hon är från det salta norra Kina, fast hon slutade äta den salta maten i sina tidiga tonår, när hon fick veta hur skadlig den var), eftersom hon vill vara sig själv helt och hållet och i Kina är det svårt att ha en avvikande mening eller ett avvikande sätt, allting är inriktat på gruppen. Här i Europa är det lättare att vara annorlunda, fast Wang brukar ändå säga vad hon tycker också i Kina, även när det inte fanns någon som håller med. Men politik pratar hon aldrig om i Kina, det går inte.

Mehr Meer – jag börjar läsa

Bodil Z 4 kommentarer

Nu har jag äntligen fått den i händerna, Ilma Rakusas roman Mehr Meer, som jag blev så gripen av när hon läste ur den här i Zagreb i början av förra sommaren. Nej, den är inte min, den är lånad av en vän, men så småningom ska jag skaffa mig ett alldeles eget exemplar.

I de få kapitel jag hittills har läst – jag kommer att läsa den här boken mycket långsamt – har jag rest en sträcka med Rakusa i hennes barndoms landsändar. Så här inleder hon på ett ställe mitt i något annat:

Den Osten Europas, über den sich das Netz der Familiengeschichte breitet, habe ich kreuz und quer bereist, meistens auf Schienen.

(Det östliga Europa, där min familjehistorias nät breder ut sig, har jag färdats igenom kors och tvärs, mest på skenor.)

I kapitlet ”No memory” , som handlar om ett återbesök i den lilla födelsestaden Rimavská Soboto (nu i Slovakien, vid andra tider i andra länder) fastnar jag särskilt vid den här korta meningen:

Ich erkenne den Reiz der Übersichtlichkeit: in diesem Karree geht keiner verloren.

(Jag blir varse överskådlighetens tjusning: Inom denna fyrkant går ingen förlorad.)

Ja, ni ser, hon går nästan inte att översätta och när jag en gång ger mig in på att översätta den här boken på riktigt, så ska det bli något helt annat än de här små matta försöken!

Det här är alltså egentligen inte någon roman, det är ett slingrande poetiskt minnesspår, där varje ord har sin utvalda plats. Detta säger jag och vet jag, trots att jag ser att hon ibland låtsas vara slapp och slarvig och skriver ”etc, osv, vad vet jag”. Men hon lurar mig inte med sådana enkla finter.