Smink

Jag är ju sedan alltid ute på bete bland orden och här i min ”nya” (lite ny är den den nog för alltid) kroatiska värld gör jag naturligtvis oupphörligen fynd. Ett särskilt nöje bereder mig de turkiska och tyska lånen, de förra för att de blänker så odechiffrerbart hemlighetsfullt, de senare för att de liksom skojar med det välbekanta. För inte så länge sedan fann jag orden ”šminka” och ”šminkati” som ju förstås är ”Schminke” och ”schminken” eller på svenska ”smink” och ”sminka”.


kanske är det kindröda här smink

För att få veta lite mer tittar jag in hos Hellquist och där läser jag bland annat att det svenska ordet ”smink” är ett tyskt lån och att ordet även betytt ”fet gyttja” (på östfrisiska!). Enligt vissa källor har ordet med ”smeka” i betydelsen ”gnida” att göra. Vidare säger Hellquist: ”Ordet uppträder i tyskan först på 1400-talet, men saken var bland germanerna känd långt tidigare, liksom för övrigt redan hos antikens folk och dessutom, väl sedan äldsta tider, i bruk hos de ryska bönderna.” Det där sista om att de ryska bönderna skulle ha varit särskilt tidiga med att sminka sig gör mig lite förvirrad, men denna reaktion har säkert bara med okunskap att göra.

Sommar och Londi

Vi är inne i sommaren och den långa tanklösa händelselösheten. Tiden rinner jämn och dagar följer på nätter. Lindarna har blommat över och andra och otydligare dofter ligger i luften. Ja, jag har fortfarande tentor att rätta, betyg att sätta, men det finns mellanrum och inget verkar bråttom. Jag gör det jag gör. Och Londi och jag går dit vi går. Då och då gör jag ett försök att fotografera henne, men varje gång flyttar hon den där speciella hundsjälen hon har någon annanstans. Se här hur perfekt hon är sin egen statist:

Fast nyss imorse fångade jag henne i ett obevakat ögonblick, mitt i en gäspning och då kunde hon inte låta själen fly bort, men i stället låg den dold långt inne i det svarta.

Bogatstvo

Imorse kom Londi och jag hem med all denna rikedom från Marijans frukt- och grönsaksaffär.

Nu är en underbar tid som höjer mina frukostars fruktsida högt över vinterns äppelskivor. Vi har passerat genom jordgubbs- och körsbärstiden och är nu inne bland den verkliga sommarfrukten: persikor och aprikoser! Ja, det finns fikon också, men dem väntar jag lite med, för de verkar inte vara helt framme än. Och så finns det förstås dinja (melon) och det berodde bara på tyngden i kassen att det inte blev någon idag.

Rader av Gennadij Ajgi

Mina tankar är ute på en hög flykt i en klar himmel. Jag läser dikter eller sånger av Gennadij Ajgi ur samlingen Bugning för sången. Jag läser tre av dem för er ur avsnittet ”Trettiosex variationer på teman ur tjuvisjiska och tatariska folksånger 1988-1991”, men först ska vi öppna himlen:

Jag fick tatarisk figur!
För ivrigt släppte jag lös den bland er
och i dansen
förlorades det tatariska.

≈≈≈

Smärtan kan inte minskas,
halva min själ blir kvar i fältet!
Jag tiger, men bakom kullen
gråter mården högt som ett barn.

≈≈≈

Byn har försvunnit ur sikte
och fönstren i fadershuset
visslar i ramar och springor,
kallar oss åter hem.

≈≈≈

Översättningen är gjord av Annika Bäckström och samlingen är utgiven av Ariel och Ellerströms och är nummer fem i skriftserien Östersjösamtal.

Fotboll + ironiskt katolsk

Här vilar en lite matt dagen-efter-stämning över kvarteret, en belåten och loj sådan. Under natten spelades en för Kroatien viktig fotbollsmach någonstans i Brasilien, men ännu mer i baren här snett över parkeringsplatsen. Jag väcktes vid varje mål, men somnade lugnt om varje gång: ”Det här verkar ju gå bra.”

På bilarna hänger trötta kroatiska vimplar slappa. Det har gjort sitt för den här gången, men snart är det dags igen. Tror jag i alla fall.

På vägen genom parken träffar vi Lidija och hennes hundar. Hon är på ett stridslystet humör och skäller i tur och ordning på de olika Balkanfolken: opålitliga, snikna, grymma, ociviliserade… ”Fast montenegriner står vid sitt ord och albaner är också bra.” Jag lyssnar och säger att jag känner trevliga bosnier, kroater och hercegovinier. ”Ni européer är naiva! Här på Balkan vet vi. Fast jag har ju lovat mig att aldrig prata om bosnier och kroater före klockan tolv och idag är det ju Tijelovo, fast när jag är i kyrkan kan jag be om förlåtelse för det.” Lidija himlar med ögonen och skrattar argt och ger mig sedan en kraftig kram. Hon är lite galen, men hennes liv är hårt, så hon är vad jag kallar ”naturligt galen”. Och hon är ironiskt katolsk. ”För vad ska man göra med ett liv som mitt? Något måste man ju ha.” Hon skrattar torrt och himlar med ögonen igen. Jag nickar.