Från paradisen

Nu vill jag att vi vältrar oss lite i världens skönhet igen. Se här – ännu en gång – två av min sommars platser. Den första och för mig djupast kända är Vrboska på Hvar. Jag tror mer än en av er börjar bli rätt hemma vid de här vattenspeglarna och de skönt åldrade husen.

Här kan ni också betrakta den lilla, nästan cirkelrunda ön med den mäktiga palmen och de låga, välklippta häckarna. Londi och jag passerade genom detta panorama om och om igen under de nästan två veckor då vi vistades i byn. Längst ut till höger ser ni de vita parasollerna vid vårt kafé Dalmatino, som vi skänkte kanske en timme av varje vår förmiddag. Varför byta, när man hittat det bästa?

Den andra platsen snuddade vi bara vid under hemresan från Hvar och skönheten här är av ett helt annat slag; inlandshärlighet, marker i stället för byggnader och ett obestämt stråk av något mera nordligt. Landskapet vid den iskalla floden Gacka vid den lilla, genom kriget ganska avfolkade, staden Otočac i landskapet Lika utstrålar en tidlös stillhet som inbjuder till andakt och vilande blick.

Slösar jag kanske när jag placerar de här två vyerna så nära varandra? Stjäl de av varandras skönhet? Förstärker de varandra? Eller seglar de bara förbi varandra utmed parallella banor i hemlighet vinkande med himmelsblåa vimplar?

Landet där Miklós Radnótis böcker bränns

Jag läser Gabriel Byströms bok Tystnadens triumf, en bok som beskriver den politiska kartan i dagens Ungern utifrån bland annat ett stort antal invjuer och en vad jag kan se gedigen inläsning av historiskt material.

På sidan 191 står det om ett bokbål som nynazister genomförde i Miskolc den 15 november 2013, där bland annat böcker av poeten Miklós Radnótis brändes. Den ungerske pianisten András Schiff, som för övrigt lämnat Ungern för gott på grund av den hotfulla situationen i landet (om han återvänder får han händerna avskurna har han fått veta), skriver så här om händelsen i den brittiska tidningen The Guardian:

Radnóti var en underbar lyrisk poet, en av den ungerska litteraturens giganter. Under en tvångsmarsch mot ett nazistiskt dödsläger 1944 mördades han brutalt. Varför? För att han var jude. Och polisen står bredvid utan att göra någonting.

Jag har läst Radnóti, så jag an ana att det Schiff säger här om hans diktning är sant. Ja, jag har faktiskt skrivit om Radnóti en gång här under pausträdet och kopierat två av hans dikter. I stället för att nu sätta in en länk, som kanske bara en eller två läsare skulle följa, så kopierar jag in min text från mars 2010 här:

°°°°°°°°°°°°°°°°°°

Om kvällarna läser jag nu i den tunna lilla boken Krig, död, kärlek, dikter i urval av den ungerske författaren Miklós Radnóti (ursprunligen Glatter). Hans föräldrar var ungerska judar och Miklós föddes 1909 i Budapest. Modern och hans tvillingbror dog vid förlossningen. I flera av hans dikter finns spår av denna tidiga förlust.

1935 gifte han sig med sin tonårskärlek Fanni Gyarmati och i en av bokens pärmar finns den här lilla vackra bilden av dem båda i ett snölandskap:

Radnóti blev tidigt katolik och upplevde sig som en bärare av ett europeiskt kulutrarv. Sin judiska identitet försökte han komma ifrån. Han ville vara just ungrare, men tiden gav inte någon sådan valfrihet åt en som var av judiskt ursprung. Han kom i flera arbetsläger och avrättades 1944 och begravdes sedan i en massgrav.

Det är Ove Berglund som har tolkat dikterna och det är också han som skrivit introduktionen till författarskapet. Brända Böcker Förlag har givit ut boken.

Jag läser två dikter som jag tycker mycket om:

Natt på vår gård

På himlen nymånen är smal,
liknar en skåra svalan plöjt
i vattenytan med en vinge,
och genast glömt.

Trädgården bäddade för natt,
och viveln smög sin väg,
den morska tulpanen somnade
stående på post.

Jag rör mig lätt och tänker att
hårknuten i hennes nacke är
en punkt i guld, som nickar
efter en lustig dikt.

Jag läser, dikten tar sig fram
ifrån min mun, likt andedräkt
efter en kyss, likt gräs som spirar
under fallna löv.

Jag tar med dikten till vårt hus,
hon möter, nacken vit som snö.
hårknuten, om den löses, blir
ett gyllene baner.

…

Natt

Hjärtat sover, och i hjärtat sover rädslan,
på väggen nära spindelnätet sover flugan,
det är tyst, i huset hörs inte ens musen,
gården sover, och på grenen sover duvan,
i kupan sover bina, och i rosen viveln,
sommaren sover i vart vetekorn, och elden
gått till ro i månen, himlens kalla skiva.
I natten smyger hösten ut att stjäla.

Nostalgi?

Kanske beror det på de senaste dagarnas gråhet, kanske för att de höstliga plikterna hopar sig, men jag tänker nu allt oftare på tiden i Vrboska på Hvar och jag tittar på bilder jag tog då. Det är nog mer den höga himlen än det vida havet som är kärnan i den här nostalgin. Men är det verkligen nostalgi jag känner? Nostalgi är väl en vek och mjuk känsla som lutar sig in i det sentimentala. Ja, jag har alltså inget emot sentimentalitet för det är en glidande och sammansatt känsla, väl värd att uppleva, om och när man kan.

Men manar en himmel som denna till nostalgi? Nej. Den manar någon till underkastelse och någon annan till en balanserad extas.

Jag får en koktel av en sann affärsman

Härom morgonen var Marijan, min grönsakshandlare, mer expansiv och energisprudlande än vanligt. Han studsade omkring och delade ut små flaskor med fruktdrycker och pussade kunderna på kinden. Jag fick ett slags bademov koktel (mandelcocktail) med inslag av vanilj och dadel.

Lite blek i smaken, men rolig som upplevelse. Inga kemitillsatser, hållbar bara över dagen och möjligen natten. Jag drack upp den till frukosten som ett slags efterrätt. Marijan är en sann affärsman i begreppets bästa bemärkelse. Han har fantasi och gillar att överraska sina kunder med presenter, men han är också naturligt listig och väljer ofta att ge bort sådant man kanske inte hade köpt. Jag är till exempel helt fast i ett beroende av hans sok od jabuke (äppelsaft). Det började med en flaska i present.