Nu vill jag att vi vältrar oss lite i världens skönhet igen. Se här – ännu en gång – två av min sommars platser. Den första och för mig djupast kända är Vrboska på Hvar. Jag tror mer än en av er börjar bli rätt hemma vid de här vattenspeglarna och de skönt åldrade husen.
Här kan ni också betrakta den lilla, nästan cirkelrunda ön med den mäktiga palmen och de låga, välklippta häckarna. Londi och jag passerade genom detta panorama om och om igen under de nästan två veckor då vi vistades i byn. Längst ut till höger ser ni de vita parasollerna vid vårt kafé Dalmatino, som vi skänkte kanske en timme av varje vår förmiddag. Varför byta, när man hittat det bästa?
Den andra platsen snuddade vi bara vid under hemresan från Hvar och skönheten här är av ett helt annat slag; inlandshärlighet, marker i stället för byggnader och ett obestämt stråk av något mera nordligt. Landskapet vid den iskalla floden Gacka vid den lilla, genom kriget ganska avfolkade, staden Otočac i landskapet Lika utstrålar en tidlös stillhet som inbjuder till andakt och vilande blick.
Slösar jag kanske när jag placerar de här två vyerna så nära varandra? Stjäl de av varandras skönhet? Förstärker de varandra? Eller seglar de bara förbi varandra utmed parallella banor i hemlighet vinkande med himmelsblåa vimplar?