När svenskar ska säga ”Cranach”

Lucas Cranach (1472-1553) föddes i Kronach i Oberfranken och han är en välbekant tysk målare. Många känner säkert till målningen ”Judith med Holofernes huvud” eller några av hans Luther-porträtt. Jag väljer här att visa ett porträtt av Luthers hustru Katharina von Bora:

Katharina-v-Bora-1526-1

Men vad vill jag nu med detta? Jo, för några dagar sedan såg jag ett avsnitt av programmet ”Babel” i svensk tv. Programmet börjar med ett samtal mellan programledaren Jessica Gedin och Niklas Rådström om dennes nya roman Marialegender. Det hela inleds med ett inslag där en speakerröst av robottyp (ja, tyvärr där också) till en blandning av skrämmande och suggestiva bilder redogör för några av romanens huvudsträngar. Jag lägger märke till hur hon uttalar Lucas Cranachs namn: Cranasj. Flera gånger. Jaja, tänker jag. Och så är vi inne i studion och Gedin börjar ställa frågor till Rådström och strax dyker det där namnet upp igen, eftersom Lucas Cranach är en viktig gestalt i romanen. Gedin säger ”Cranásj” och tittar sedan lite osäkert på Rådström och tillägger ”eller hur uttalas det?”. ”Jag säger Cranack”, svarar Rådström och strax säger Gedin också så.

Är detta viktigt? Ja och nej. Jag tycker att det är rätt intressant att iaktta hur fullständigt ointresserad man i Kultursverige är av att ha den minsta kännedom om tyska eller om tysk kultur (om det inte handlar om något chict svenskgetto i Berlin). Naturligtvis kan man inte tänka sig att uttala engelska namn så här hopplöst och det är kanske inte så konstigt, men jag är nästan säker på att man skulle lagt ner betydligt mer möda på att uttala exempelvis franska, italienska eller spanska namn någorlunda korrekt. Och ändå har tysk kultur i många århundraden präglat och genomsyrat den svenska. Har detta nutida nollintresse med nazismen att göra? Ibland verkar det som om det man i Sverige förr kände till om den tyska kulturen i vår nutid har koncentrerats till ett vetande om nazi-symboler, Hitlers liv och en viss mustasch. Allt annat är borta. Endast Hitler bärs ständigt fram.

De unga robotrösterna

Allt oftare stöter jag på röster i svenska media som låter som robotar. Jag syftar nu inte på innehållet, som ju också gärna tenderar att bli besynnerligt substanslöst och ofta klamrar sig fast runt floskler som ”vara tydlig” och ”visa tydlighet” och liknande tomheter, jag menar själva tonfallen. Ofta är det unga röster som låter så här. Talet är bemängt med märkliga pauser och okänsliga och överdrivna betoningar och detta tal verkar ha sina förebilder bland talsimulatorer och annat konstgjort tal. När jag lyssnar får jag en känsla av det inte finns någon förbindelse mellan en verklig mänsklig varelses tankar och de utströmmande ljuden. Det enda åtminstone skenbart levande är ett slags ungdomlighet, men inte en individuell ungdomlighet utan något som ter sig som en form av ung materia, som verkar ha en obegränsad förmåga att producera övertydlighet, en övertydlighet som distraherar lyssnaren från innehållet och orden och i stället placerar fokus på de enskilda stavelserna, som fyller rummet med själlöshet.

Husen i muren

Efter gårdagens strövande runt katedralen har jag funderat en del över några av bilderna jag tog av muren på katedralens nordöstra sida (det här med väderstrecken ska nog inte tas på för stort allvar). Insprängda i eller kanske snarare smugna intill muren finns några små hus med tätt lagda spröda tegelpannor i skiftande brandgulröda färger på taken. Skorstenarna sticker upp smala alldeles invid den höga muren och husen är alltså egentligen bara halva, den andra halvan är en luftskiss eller fantasi inne i muren. De små husen är ganska förfallna, men märkligt välkomnande och ”hemliga”. Runt omkring dem grönskar buskar och små träd och det är som om husen och buskarna vore ett organiskt helt. Jag urskiljer fikon, lager och kanske lönn – jag talar om bilderna nu – och i de bulliga krukorna står ett slags små palmer. Bor det någon här? En gammal kyrkotjänare av något slag kanske, tänker jag. I ett fönster anar jag ett lampsken och i det ena lilla huset står ett fönster öppet. Och jag tittar på den lite oregelbundet lagda stengången som leder fram till ytterdörren till just det huset. Gräset spirar mellan stenarna. Jag behöver väl inte säga att jag tänker återvända hit?

bild1-51

bild2-51

bild-51

Runt katedralen

Idag är en svårtydbar dag. Jag undrar om den verkligen finns med i almanackan. Vädret låtsas vara kallt, men egentligen är det varmt. Det verkar vara en högtidsdag – många är finklädda och det spelas folkmusik på torgen – men jag inte komma på vad det skulle vara för högtid.

Jag hade några ärenden i stan och emellan dem stannade jag och lyssnade lite på sången och musiken här och där. Och så plötsligt överraskade jag mig själv med att ta mig med på en rundvandring kring katedralen. När jag svängde in genom den lilla porten, tänkte jag att här har jag aldrig varit, fast riktigt säker är jag inte på att det är sant. Jag gick ett ofullständigt varv från katedralens högra främre hörn och så runt hela kyrkan ända till dess främre vänstra hörn. Var jag i en ny stad? Jag gick där i hemlig inåtvänd förundran, en ljum vind följde mig och solen tittade då och då fram mellan lättare eller tyngre moln. Ljuset rörde sig över markens stenar och jag tänkte att det här är en vacker stad.

Så här såg min väg ut:

bild1-51

bild2-51

bild3

bild4-51

bild5-51

En rak och enkel väg

Just nu är jag riden av kaos i mer än en gestalt, så jag önskar mig lite fegt en rak och enkel väg, som man ser alla möjligen uppdykande nya hinder ifrån redan på långt håll. Så här som den enformigt raka Vukovarska i solsken önskar jag mig den. Innan jag tröttnar och vill ha omväxling och hemliga möjligheter intrasslade i risker igen.

bild-51