Allt oftare stöter jag på röster i svenska media som låter som robotar. Jag syftar nu inte på innehållet, som ju också gärna tenderar att bli besynnerligt substanslöst och ofta klamrar sig fast runt floskler som ”vara tydlig” och ”visa tydlighet” och liknande tomheter, jag menar själva tonfallen. Ofta är det unga röster som låter så här. Talet är bemängt med märkliga pauser och okänsliga och överdrivna betoningar och detta tal verkar ha sina förebilder bland talsimulatorer och annat konstgjort tal. När jag lyssnar får jag en känsla av det inte finns någon förbindelse mellan en verklig mänsklig varelses tankar och de utströmmande ljuden. Det enda åtminstone skenbart levande är ett slags ungdomlighet, men inte en individuell ungdomlighet utan något som ter sig som en form av ung materia, som verkar ha en obegränsad förmåga att producera övertydlighet, en övertydlighet som distraherar lyssnaren från innehållet och orden och i stället placerar fokus på de enskilda stavelserna, som fyller rummet med själlöshet.
Oftare än ibland har vi en synkroniserad iakttagelse du och jag, som om våra spröt är känsliga för samma sak, och jag undrar om det har med den kroatiska bortatillvaron att göra? Häromdagen lyssnade jag på P1, som jag gärna gör, men den här gången var det flera så oerhört irriterande tonfall och knepiga betoningar och stackaton (helt random!) på rad att jag i ren panik tryckte på stängkrysset och dödade störningen! Vad är det för standardsnack som råder i den svenska uppläsarvärlden? Har man i ännu ett kollektivt ”rätt” fått för sig att detta låter seriöst och beläst och bildat? Oj, oj, oj …
Fast fördelen med radio (jämfört med tv) är att man slipper se när programledarna lägger huvudet på sned – i syfte att lugna (eller trösta) den vilsna och förvirrade publiken.
Ja, Christine, det är nog så att uppmärksamheten kan skärpas genom distansen. Och vi två har ju en mycket likartad distans till det svenska genom både kroatiska och tyska ”filter” (konstig bild det här). I förrgår kväll satt jag med två svenska språkvetare på Vinodol och pratade om bland annat detta. De höll med mig om det jag sa om robotspråket, men de verkade inte ha formulerat något själva om det förrän under vårt samtal och det har väl att göra med att de är inne i det här flödet av robotspråk så ofta att det börjar bli något normalt. Jag undrar hur gammalt det är. Hur länge har man hållit på så där? Inte länge väl? Och jag tror faktiskt att det du säger om att det rör sig om försök att låta seriösa och bildade är en nyckel till denna underliga företeelse. Denna hemska företeelse.
Jens, ja herregud om man dessutom ska behöva se de där snedhuvudena, då rinner det över! Förresten – har du någon idé om hur länge robottalet har funnits?
Jag tycker att ordet ”robottalet” är roligt. Det är en fantastisk bild, alla dessa robotar som struttar omkring och säger saker… Varför det uppkom, eller vad det betyder, har jag ingen aning om. Men för att sadla favoritkäpphästen: jag tror ju att språket (och de enskilda orden) ofta blir bärare av moderniteten. Det du kallar ”robottal” har jag sett som ett ”sönderhackande” av meningarna, varje stavelse flyter liksom fritt i ett vakuum. Möjligen uppkom fenomenet samtidigt som folk började säga ”vart”. Som i ”Vart bor du?” eller ”Vart är fjärrkontrollen?”. Och vad gäller detta ”vartande” har jag alltid tolkat det som ett tecken på att man följer med sin tid, man vädrar den språkliga garderoben och gör sig av med uttal och grammatik som spelat ut sin roll. Om ”robottalet” ändå betyder något, så kanske ungdomlig effektivitet och en allmänt osentimental hållning till verkligheten. ”Vi pjåska icke, ty vi äro robotniks.”
I alla fall verkar du se något liknande som det jag ser. Jag förstår precis vad detta med ”sönderhackade meningar” betyder och ja, det betyder ”robottal”. Nu undrar jag om du ibland talar om detta fenomen med andra i Sverige (för du är väl ändå i Sverige oftast?) eller om detta inte är något som man talar om. Jag hittar inga texter om det. Om ”vart” i ”Vart bor du?” har jag däremot hört och sett folk yttra sig. (En lite lustig sak är det att facebook ett tag bland sina duktiga infantila standardfrågor till användarna hade frågan ”Vart bor du?”, men den ändrades för något år sedan till ”Var bor du?”) Ja, det är möjligt att robottalet har komponenter som effektivitet och en osentimental hållning i sig. Kanske skulle jag försöka mig på att fråga någon som talar så här? Jag får en känsla av att det är vanligare hos medialt exponerade personer än hos andra, men jag kan inte avgöra det, eftersom jag så sällan träffar de här andra. Om jag hade arbetat på ett svenskt universitet hade jag ju gjort det.
Tänk om man fick skoja lite med sådana robotkloka, ge dem en glimt av det tyska debattklimatet och den tyska innehållstäta vältaligheten – som tysken håller högt, medan svensken ängsligt försöker anpassa sig till ungdomligheten – och be dem hänga på & hänga med. Vore. Det. INTE en nyttig. Lektion I. Självinsikt?
Bodil, det här med att facebook ändrar sitt tilltal är ju oerhört intressant. Och bekräftar väl bara att det rör sig om moden och trender. Först ska det under några år heta ”vart” och när det sen förlorat nyhetens behag kan alltsammans makuleras. Du frågar om robotarna diskuteras i Sverige. Jag vet bara att lite äldre personer, vår föräldrageneration, beklagar sig – över just radiorösterna. Att betoningen är så apart att orden ofta blir obegripliga. Annars pratar man inte om det, vilket kanske beror på att det är en smygande utveckling som är svår att få syn på medan den pågår. Vad gäller robotarnas utbredning tror jag som du – de finns i media men är sällsynta i verkligheten. Både i Stockholm och ute på landet pratar folk ungefär som de alltid gjort. Många är bra muntliga berättare som svänger sig med roliga, välfunna formuleringar. Så det finns hopp…!
Christine, jag VILL skoja med de robotkloka, måste bara hitta en väg. I alla fall har jag lite osystematiskt börjat samla på robotkloka. Till exempel finns en som talar i början av det avsnitt av Babel, där Lucas Cranach så fatalt figurerar. Tror hon heter Blåsjö i efternamn.
Jens, aha, då är det lite som jag antog (utan att veta då). Jag undrar om det ännu pågår en ökning av denna mediaprisserobotism eller om det kanske redan är på väg ut. Jag misstänker att det ännu ökar. Tur att det finns en värld utanför media!
Christine och Jens – jag skulle vilja presentera er lite närmare för varandra, men jag vet inte om detta är rätt plats.
PS Jens, jag tycker det ser ut som om du öppnat din blogg igen. Oj!