Författare: Bodil Z

En vandringssdag igen; Vesna föreslog Ključić Brdo i de kulliga lövskogarnas Vukomeričke Gorice. Här växer bok och avenbok och flera slag av ek, det visste jag sedan tidigare, men det var inte därför jag sa ja. Jag sa ja för att alla de här platserna, landskapen, vägarna och stigarna är härliga. Zagreb ligger så oerhört lyckligt placerat i världen. Vesna körde den bit som behövde köras och så var vi bland kullarna. Det vimlade av primula och andra blommar, men primulan var överallt och lyste starkast.

Vi gick först längs vinodlingar och förbi några byar eller små samlingar av hus. Tama och Miki sprang kors och tvärs genom odlingarna, backe upp och backe ner.

Långa sträckor gick vi genom bokskog och här och där såg vi små stånd av medvjeđi luk, men vi plockade inte eller vi åt bara några blad då och då. Vi tänkte oss ett riktigt ställe.

Så hittade vi avtagsvägen upp till Ključić Brdo där det finns ett slags stor lantlig restaurang. När vi kom upp dit såg vi att det var fullt med folk och att de flesta verkade ha tagit sig dit med bil. Inga bord var lediga, varken ute eller inne, men vi lyckades få loss kaffe och štrudla – ja, den underbaraste Apfelstrudel man kan tänka sig. Vi hittade en bra plats med bänkar alldeles vid stängslet till vildsvinshägnet. Ingen annan ville ha platsen på grund av lukten och först tvekade vi, men lukten försvann ganska snart, eller ja, vi vande oss. Efter rasten gick vi nerför backen igen och vidare ner till en slingrade bäck eller å. Vid dess ena strand fanns ett bra ramslökställe, så där plockade vi varsin påse full. Hundarna lekte i och vid vattnet.

Överallt stod det vitsippor och krokus och andra vårblommor. När vi var färdiga med lökplockandet knatade vi uppför en lång och seg bokskogsbacke. Miki vände mer än en gång för han ville tillbaka till vildsvinen, men vi lyckades hindra honom, fast en gång var det nära att han smet, han är ju jägare och han verkar inte veta vad rädsla är. Tama däremot vet det.

Så småningom nådde vi den högsta punken och sedan var det bara att ”glida” neråt längs den slingrande lilla vägen. Eftermiddagssolen sken milt mellan trädstammarna.

Maksimir är en härlig park, så vidsträckt och så full av både natur och människoskapade ting. Här finns skog och sjöar, promenadvägar och stigar, paviljonger, kapell och kaféer. Parken öppnades för allmänheten 1794 och den var en gång en av de mest betydande parkerna i det habsburgska riket och nu är den en av de största stadsparkerna i sydöstra Europa. Hit ville vi idag, Gabi, Miki och jag och i eftermiddagens början sammanstrålade vi vid det magnifika ingångsvalvet. Miki och jag kom med sjuans spårvagn och Gabi kom på cykel. Först tog vi som vanligt den raka promenadvägen mot utsiktstornet, som blänkte vitt i solen.

Vi kastade några långa blickar mot kaféet där och såg att det var väldigt fullsatt, människorna här vet att uppskatta sina parker och kaféer, men vi hade ändå inte tänkt att börja med kaffe. Först skulle vi gå en stor runda. Medan vi gick stack Gabi till mig en karta över Budapest eller snarare över det åttonde distriktet med tanke på en av de böcker jag läser nu: ”Storie dell´Ottavo Distretto” av Giorgio och Nicola Pressburger. Vi vecklade hastigt upp kartan och Gabi pekade ut ett och annat för mig att titta på senare och så gick vi uppför backen bakom utsiktstornet. Ifrån höjden tog Gabi en bild på tornet och jag tog en bild på henne och tornet. Och jag ser nu att pilen har små fina löv.

Så drog vi våra rundor genom skogen och ut på de öppna markerna. Miki träffade en lång rad intressanta hundar, för hit går man gärna med hund.

I en backe hittade vi lite medvjeđi luk som vi plockade ihop varsin ”portion” av i en plastpåse. Det är ju ännu den tiden. När vi till sist kom upp bakom Švicarska kuća, det schweiziska huset, som ännu inte har återfått sin servering, tog vi sikte på kaféet vid utsiktstornet, men just innan vi nådde fram dit fick vi lust att gå ner till en av sjöarna som glittrade mellan träden på ena sidan. När vi kom ner träffade Miki en vid valp som han hälsade noga på. I träden ovanför vattnet såg vi sköldpaddor klättra omkring.

Här och där låg de och vilade i solen.

Det första vi gjorde imorse efter de där rutinerna som ingår i morgonen, Miki och jag, var att gå ut mot Slavonska, ut till ”pumpa” och träffa Đurđica och Hajdi till kaffe, pelin och hundgottor.

Hundarna drog omkull lite stolar där på terrassen, men annars var de lugna och fina. Đurđica och jag lät samtalet gå hit och dit runt den senaste diktöversättning vidare till fiskkiosken på Kvatrić och sedan snurrade det ett tag runt vad man ska ha hemma om det blir nöd, en sådan där ”eiserner Vorrat”, ni vet. Och så tog samtalet ett hopp till en koloniträdgård. Kanske är det det man ska ha och tänkt på allt man kan odla där! Jag funderade ju på detta för något år sedan när jag en dag gick förbi koloniträdgårdarna bakom džamija med Gabi, men då var problemet att det finns en skylt som förbjuder hundar att vara där. Men nu sa Đurđica att den saken nog går att lösa. Och jag tänkte att ja, det kan hon nog lösa. Så nu har vi en plan…

På hemvägen såg jag ur ännu en vinkel hur vackert jag bor:

Och från köksfönstret bekräftades detta på nytt.

Idag är vädret här lite blekt om nosen så efter att ha rotat med översättande och språkgranskning under förmiddagstimmarna tyckte jag att vi kunde byta stadsdel och göra något lite ovanligt. Ja, bara lite ovanligt, men i alla fall. Vi tog sjuan till Kvatrić, ett av marknadstorgen i det här hörnet av staden. Jag ville äntligen ta reda på hur fisken i fiskkiosken smakar och hur det är att äta där.

Efter fyra stopp var vi framme och vi gick ett varv på grönsakstorget – hundförbud men allt gick bra – och jag köpt en hren (pepparrot), min nya favoritmat efter att jag, tillfälligt, tröttnat lite på all vitlöken. Och så gick vi till fiskkiosken och beställde. Jag tog det dyraste: lignje med blitva.

En kvart skulle det ta så vi gick över gatan till parken där och gick en sväng under träden som var lövlösa men fulla med fågelkvitter. Miki hälsade på några hundar och jag växlade några ord med hussar och mattar. Och så var kvarten nästan över och vi gick tillbaka och jag fick punktligt ut mina rätter.

Bra och rätt pris, så hit ska vi igen. Miki fick sina bitar nedräckta förstås.

Medan vi åt lyssnade jag på samspelet mellan fiskexpediten och stamkunderna, de flesta som kom verkade vara just stamkunder. Bra ställe, som sagt. Och så reste vi på oss och gick längs raden av små barer tills vi lämnade torget. Hem gick vi till fots.

Låt mig sammanfatta något, kanske inte just den här dagen, kanske i stället början av månaden mars, fast är det något att sammanfatta? För några timmar sedan tittade jag ut genom mitt köksfönster efter seneftermiddagens stora baklava- och rahat lokum-ätande med Zora och Đurđica vid det öppna fönstret med solstrålarna utsträckta över bordet. Ja, det gick några timmar mellan det ena och det andra, men kvällen var också grann.

Alldeles i början av mars, eller det var nog förresten i slutet av februari, gick Miki och jag förbi den här affischen. ”Festival Dora Pejačević” har med Miki att göra för han växte som gathund upp i parken som omger det som en gång var sångerskan Dora Pejačevićs slott i Našice. Jag har gått där på fotvägarna med Miki och hans vänner från Farmica efter att han blev min.

De senaste dagarna har vi i stället gått förbi den här affischen som jag tycker så mycket om. ”Die Fledermaus” av Johann Strauss handlar det om här och det bästa är att ”Fledermaus” – på svenska ”fladdermus” – heter ”šišmiš” på kroatiska. Ja, och ni ser hur underbart man hängt upp bokstäverna…