Författare: Bodil Z

Igår kväll gick Vesna och jag längs Vukovarska ända bort till ”Bandićs fontäner” och sedan vidare till korsningen mellan Ulica Hrvatske Bratske Zajednice och Slavonska. Biltrafiken brusade tungt och luften var varm och fuktig. Vi var på väg till en enligt uppgift ganska nyöppnad zigensk eller romsk restaurang som skulle finnas nära korsningen mellan Miramarska och Slavonska. Medan Vesna berättade märkliga historier för mig gick vi ett stycke längs Slavonska hela tiden med blickarna riktade mot söder in bland träden och buskarna. Var den kanske där? Nej. Och inte där heller. Vi gick förbi HRT:s (kroatiska radio-televisonen) taggiga byggnader och strax efteråt nådde vi korsningen med Miramarska, ja, det är väl egentligen ingen riktig korsning för Miramarska ser ut som en småväg som nästan obemärkt rullar av från Slavonska. Vi gick nerför en liten trappa och gick på ett lite lägre plan några steg tillbaka mot ett ganska litet vitt hus där vi upptäckte en skylt med texten ”Romska kuhinja” under en stor och våmlig Konzum-skylt. Vi var framme.

Bakom huset såg vi ett slags podium eller terrass med ett par bord. Runt omkring sträckte sig ett grönt förvildat fält kantat med några skjul. Vi gick upp på podiet och satte oss vid ett bord. Vid de andra borden satt en grupp män och en liten familj. Det enda som fanns på borden var öl och kanske något vattenglas. Vesna sa något om att det zigenska köket innehåller mycket kött, att de är ”starka med kött”, ja, det är ett riktigt Balkankök. Och så tillade hon lite beklagande att hon är halvvegtarian. Så kom då servitrisen eller snarare värdinnan fram till oss och log lite skyggt. Vesna frågade om de serverade mat. Javisst – och så räknade hon upp rätterna. Jag slog till med sarma i vinlöv och Vesna kunde inte hitta något mer vegetariskt än burek med ost. Och till det beställde vi varsin flaska Ožujsko.

Vesna började pratade med den ena mannen vid bordet bredvid och frågade honom om han möjligen var ordföranden för den zigenska föreningen. Jo, det stämde och restaurangen hade han med sin fru, Vesna. De bor i också i huset, fick vi veta. Han berättade också att vem som vill får vara med i föreningen för 100 kuna om året och för det får man vara med på alla festerna som firas under året. Braco räknade upp dem och såg nöjd ut. Ja, många. Och Vesna kom ut med ölet till Vesna och mig.

Vi skålade lite på skoj och tog några klunkar. Vesna berättade något underligt om en stor fest på nedgrävda hönor som nödsakats på grund av någon sjukdom. ”Man ska inte överdriva det där med hygien. Ingen blev sjuk varken den gången eller någon annan.” Jag nickade.

Så kom maten ut, men Vesna råkade bränna sig när hon skulle sätta ner fatet med sarma framför mig. Det ena ölglaset splittrades och bitarna for iväg åt olika håll. Vi plockade ihop dem vi hittade, den blöta delen av duken veks bort och jag fick ett nytt glas. Lite vilt, men sarman var underbart god. Strax efter att mörkret fallit reste vi oss från bordet, betalade och gick uppför den lilla trappan mot Slavonska igen. En bra kväll.

Sitter på Simpa och tänker på sommaren. Jag dricker kaffe och Londi dricker isvatten, hon förstår sig på sådant.

Ja, jag åker till Sverige något i juli för jag har fått löfte om Londi-vakt, men i augusti kommer jag att vara här och augusti är en stor och tung månad. Och slutet av juli skojar väl inte heller. Mest tungt är det för Londi förstås, men vi har luftkonditionering, så det ska nog gå. Jag har bestämt mig för att inte ha varken önskningar eller planer, åtminstone inte av ett sådant slag att andra också skulle kalla dem planer. Kanske kan jag kalla det små överlevnadsstrategier. Vi ska gå upp tidigt om morgnarna och sitta just här på Simpa med kaffe och isvatten innan det blir för varmt. På dagarna ska vi vara inne och vila och sova och skriva och läsa. Jag ska flytta bordet från balkongrummet – där luftblåset sitter – och ställa det i tomrummet, som ju har mycket plats. Vissa dagar kanske jag tar spårvagnen till Bundek för att simma några varv bland fiskarna där. Sena kvällar och nätter ska vi vara ute i ”parken” under lindarna, björkarna och valnötsträden. Kanske kommer någon som vill uppleva Balkanstiltjet från dess djupaste insida och hälsar på. Sådant går inte att förutse. Jag ska varje dag äta min hemlagade gazpacho och svarta oliver i mängder och jag ska dricka vatten och vitt vin. Och citronen ska också få en hedersplats. Londi får det hon behöver och hittar säkert lite extra i buskarna. Vi åker ingenstans för Londi reser inte mer.

Gårkvällen var mycket varm och början av natten också, så Londi och jag väntade länge innan vi gick vår sista runda. Den inträffade vid en punkt nästan mitt emellan kväll och morgon. Den punkten finns nog inte, men det var då vi var ute. En stund stannade vi under balkongrummet och jag tittade upp mot de öppna fönstren och tänkte något om att där innanför bor vi. Londi nosade på ett intressant hörn och den kroatiska flaggan gungade lojt. Den är kvar fastän Kroatien åkt ut ur fotbollsturneringen. Inget mer grillat kött hos Slobodan i baren…

Tidigt imorse vaknade jag av kastvindar som visslade in genom sovrumsjalusierna. Sedan kom regnet och nu andas Londi äntligen lite lugnare.