Den här texten har jag visat (en bit av) en gång tidigare under pausträdet, den gången var det för att fira att Hufvudstadsbladet låtit texten synas även på nätet. Det var i november 2011. Och nu då? Nu publicerar jag den för att jag upptäckte att den försvunnit från nätet, just när jag ville visa den för en vän. Sådana är vägarna.
Innan jag går in i labyrinten hänger jag den tysk-judiska poeten Else Lasker-Schülers ord ”Gottes Herz ist: Jerusalem” om halsen likt en amulett. Jag har levt så länge med hennes dikter att mitt Jerusalem bär hennes färger: ” Överallt hänger ännu en strimla av paradiset. Och även om vi ibland går förbi den, så är det bara vissa människor som känner igen den första hembygdens skimrande blomsterbädd. Hela världen var en gång . . . paradis, en glödande melon på evighetens gren, som föll ner i Guds sköte.” Nu börjar ni bli oroliga, jag känner allt hur ni prasslar lite otåligt med tidningsbladen och tänker att ”den här människan vet inte vilken bok hon skriver om”. Else Lasker-Schüler finns som ”Jerusalem-original” på sidan 228, slingrar jag mig, se efter själva! Men nu stiger jag in:
Plötsligt får jag fyra vägvisare, eller fem om jag räknar fotografen (sex om jag räknar hunden Hunter som rör sig vigt mellan pärmarna). De leder mig alla åt olika håll: parallellt med det judiska, fram och tillbaka mellan judiskt och palestinskt, längtande eller mera registrerande. Några vägstråk för mig djupt in i det ultraortodoxa in bland litvaker och chassider, bland skriftlärda och hjärtats fromma. Och jag läser till min förvåning att just de ultraortodoxa inte alls tror på sionismen, för dem är det viktiga att bo i landet inte att äga det. Att bo i Jerusalem som öster om en viss gräns enligt en av bokens författare är ”en urgammal, arabisk, orientalisk stad”.
De fyra rösterna tar undan för undan ordet från varandra för att sedan dyka upp om och om igen och på detta vis skapas en polyfoni, där de enskilda elementen är svåra att hålla isär, låt vara att utgångspunkten hela tiden är europeisk-finlandssvensk-svensk-judisk. Men vad dessa ögon ser och vad munnarna säger ger vitt skilda perspektiv. Och dessa guider blir också i sin tur till förmedlare av många av Jerusalems andra röster. Vi möter palestiniern Mahmoud som biter sig i tungan när han ska svara på Mikaela Hasáns fråga om Israel enligt honom alls borde få finnas. Han biter sig i tungan för att han och Mikaela hunnit bli vänner fast hon är judinna. Men vi får å andra sidan höra honom säga uppskattande ord om husen i en israeliskt bosättarkoloni. Och Eva Odrischinsky lever som gift med en ortodox rabbin i ett evigt förhandlande med sin ultraortodoxa omgivning: ”Som liberal blir jag, per definition, allt mer mig själv ju tolerantare jag är; de ultraortodoxa däremot upphör att vara sig själva om de blir för toleranta.” Det löper en trasslig tråd av längtan efter försoning genom hela boken. Hos den svenske journalisten Mats Gezelius, som bor i Jerusalem för att han är gift med en israeliska, formuleras denna tanke i hans matkapitel, där den orientalisk-judiske kocken Moshe spelar en huvudroll. Han är en av grundarna av rörelsen ”Chefs for Peace” och han uttrycker sin fredstanke så här: ”om man kan laga mat tillsammans, så inser man också att mat och matlagning, inte politik, är grunden för en fredlig samexistens.” Och Lotta Schüllerström som skildrar sin tid som Jerusalemkorrespondent för DN avslutar sitt kapitel med att citera ett ställe i boken ”En berättelse om kärlek och mörker” där Amos Oz ger sin syn på Israel-Palestina-dilemmat: ”Det är en konflikt mellan rätt och rätt. Palestina är palestiniernas hemland och Israel är israelernas hemland.”
Bokens för vilsegåendet så vägledande vandringar slingrar sig förbi platser med namn som Klagomuren, Mechane Yehuda, Via Dolorosa, Damaskusporten, Katamon – kära läsare, bli inte upprörda över ordningen på namnen, jag är vilse på riktigt och minns bara i nuet vart min tillfälliga guide just fört mig. Men så plötsligt på sidan 109 när ännu en rad av platsnamn sköljer över mig ”Tyska kolonin, Rehavia, Nahlaot och Mea Shearim” tänker jag att här vill jag bo! Och samtidigt för namnet Rehavia mig till Else Lasker-Schülers idé om en samexistens mellan judar och araber. I Rehavia ville hon öppna ett litet nöjesfält för arabiska och judiska barn med karuseller och marknadsstånd: ”Gud skulle kunna komma och glädja sig med små och stora barn. Så försonar vi de judiska och arabiska folken.”
Jag följer med på rundvandringar med olika förtecken och ser att nästan ingenting på den ena kartan överensstämmer med den andra. Gränserna flyttas eller ändrar karaktär beroende på vem som har ordet. Utmed vägarna hittar jag saker att förvånas över: jiddisch lever fortfarande! Och i ulpanen, den hebreiska språkskolan, går också många araber. Jag upptäcker skiljelinjer mellan de västerländska och de orientaliska judarna, mellan de modernt ortodoxa judarna och de ultraortodoxa, mellan litvaker och chassider. Och alla gränser som löper genom och runt Jerusalem, vägspärrarnas olika ansikten mot olika passerande. Och lagren på djupet och arkeologerna i ”stenarnas befrielserörelse” som säger: ”Arkeologin utgör en bro mellan tider, kulturer och folk. Den får inte tas i beslag för politiska syften, för att backa upp nationella anspråk.”
Men knuten är hela tiden där. Hur nå fram till en fredlig samexistens? Vägen till fred verkar bara kunna uppstå genom möten mellan enskilda och den för inte till fred mellan stater och folk utan endast till fred mellan människor. För att det ska bli fred också mellan stater krävs att de enskilda mötena blir så täta att de helt döljer staterna. Eller annorlunda uttryckt: det kommer att ske den dag när den israelska flickan Nekamá (hämnd) gifter sig med den palestinska pojken Jihad (heligt krig).
”Två stater eller en, två Jerusalem eller ett? Någonstans bortom molnen hägrar bilden av en bättre stad: det himmelska Jerusalem, där allt som brister här är helt, den som lider helad. Ingen karta är komplett utan åtminstone en påminnelse om denna dimension av gränslös möjlighet, ett perspektiv som också tillhör staden.”
