Författare: Bodil Z

Cozze på Vecia Pescheria

Bodil Z 2 kommentarer

En av kvällarna i Trieste åt jag på Trattoria alla Vecia Pescheria med Ale, Piero och Cecilia. Det var min idé, jag ville återuppleva den rustika restaurangen från vårvintern då jag var där med Igor och Christine. Och så ville jag äta cozze (blåmusslor). Vi åt cozze alla utom Cecilia som tog någon pasta med vongole (en mindre mussla). Kvällen var varm och glad och från restaurangen intill hördes levande musik och sång och folk dansade på den breda trottoaren utanför utmed Via Nazario Sauro som följer havet.

bild-57

På andra sidan gatan finns – före havet – ”Salone degli Incanti” eller ”Vecchia Pescheria”, den fantastiska utställningslokalen i den gamla fiskmarknaden. Om någon skulle hänga upp sig på det här med ”vecia” och ”vecchia” så är det första triestinska och det andra italienska. Kvällen var stark och vacker och jag tänkte på min framtid i staden utan att överdriva eller säga för mycket om just detta.

I Trieste

Bodil Z 4 kommentarer

I Trieste är gatstenarna hav. Kanske är detta inte helt sant, men Trieste är en plats som talar om det jag längtar till.

bild-57

Den här gången hände bland annat detta vanliga och speciella att jag gick till mannen med boklådan på Piazza Hortis. Ja, han har sitt stånd alldeles intill den där tunna lätta Svevo-statyn där. Bokmannen har allt som man vill ha om man bara låter bli att vilja ha allt. Jag valde en enda bok den här gången. Jag valde La persuasione e la rettorica av Carlo Michelstaedter. Hur valde jag? Jag såg författarnamnet och tänkte: Carlo Michelstaedter har jag läst om hos Magris. Det var länge sedan, kanske tjugofem år sedan eller trettio? Jag hade fått romanen Un altro mare av min väninna Daniela (hon i Parma, måste jag tillägga, jag har tre väninnor som heter Daniela) och läst den och i minnet hade just Michelstaedter fastnat. ”Il grande Michelstaedter” som Magris så suggestivt skriver. Varför jag tycker det är suggestivt? Jag vet inte eller: för att det är det. Den sekvensen har jag burit med mig sedan dess som ett slags förebud om den här dagen – i förrgår? – i Trieste. Jag grep boken och mannen som har boklådan – jag kommer inte på hans namn nu – log och sa ungefär: ”Ni vill inte göra det för lätt för er. För det här måste ni kunna grekiska”. Jag log tillbaka och svarade: ”Jag har mycket lätt för att inte förstå.” Och så pratade vi lite om Michelstaedter, att han dog så ung, att han hade sett tillvaron på ett så komprimerat sätt, ”i förkortningen” och så sa vi något om Magris, jag vet inte vad. Och jag sa att jag ofta kommer dit och han sa att han visste.

Skreck vid Bundek

Bodil Z

Jag förstår att detta inte låter särskilt upphetsande: Igår var jag vid Bundek igen. Spännande? Nå, lite annorlunda var det. Jag kom dit först på eftermiddagen, eftersom dagen trasslade till sig lite i början. Jag tog spårvagnen som vanligt och gick som vanligt den vita vägen längs nasip och jag nådde fram till min korvsjö och slog mig ner på min vanliga fläck nära vattnet. Solen sken och himlen var mycket blå med små tunna molndekorationer här och där. Det var varmt men inte för varmt och det gick bra att läsa. Jag läste och småslumrade om vartannat tills min uppmärksamhets fångades av ett påfallande kraftigt plaskljud i vattnet strax nedanför mig. Jag såg en mycket brunbränd liksom pyramidformad man i knallgula högt uppdragna badbyxor sitta på en handduk ett inte särskilt långt stycke ifrån mig. Han kastade med en viss aggressivitet sten efter sten efter sten i vattnet. Han kastade mycket hårt. Jag kände en oro komma över mig och samtidigt märkte jag att vi var ensamma på den delen av stranden. Snart kastar han en sten i huvudet på mig, tänkte jag och grep mig instinktivt om huvudet. Vad skulle jag göra? Jag tänkte på det där jag lärt mig om älgar under min tid i Onsjöskogarna. Man får varken fly rakt iväg hals över huvud eller gå emot älgen utan man ska lämna platsen på ett lugnt sätt i ett slags båge bort från djuret eller djuren. Jag tänkte på detta och flyttade försiktigt min handduk lite snett uppåt bortåt och la mig ner igen. Mannen hade – slumpvis? – slutat med stenkastande och lagt sig ner. Tillfälligt?

bild1-57

När jag vände mig åt andra hållet märkte jag att vi inte alls var så ensamma som jag nyss hade trott. Från andra hållet närmade sig nu svinfamiljen, ja, ni känner den: pappa, mamma och fyra barn. En av de vita vuxna ställde sig upp på vattnet och visade vingbredden.

bild2-57

Jag vred lite på mig och försökte att inte vara för synlig. Under tiden hade pyramiden börjat kasta sten igen, fort och hårt. Ja, en baddag. Och jag kom hem hel, tro det eller ej.

Sardinien är äldre än Europa

Bodil Z

Augustis sista tredjedel. Det här är tiden när de utländska vännerna börjar återvända till staden mellan Medvednica och Sava. Härom dagen kom Paolo tillbaka från sina sardiska hemtrakter och han hade lite på skoj, lite på allvar med sig den här flaggan till mig:

bild-57

Vi satt på Mali medo vid Tkalčićeva en eftermiddag och åt diverse korvar, köttstycken och grillade grönsaker och berättade för varandra om sommaren, ja, den bit av den som har gått. Jag sa något om Varberg, om Käringhålan och om Bundek här och om det sorglösa tidlösa Simpa-livet. Och Paolo berättade om glada dagar med syskonbarnen men också om hårda stunder. Han berättade om strider mellan bröder om markerna – i terreni – hur han satt ut hörnstolparna till sina delar och om sin ovilja att strida inom familjen. Han berättade om faderns ord till honom på dödsbädden: Non ti arrendere (Ge dig inte)! Non ti arrendere mai! Och jag såg och förstod att Paolo är en son av dessa hårda karga jordar och människor och att han inte kan frigöra sig från deras makt. Jag vet hur rättskaffens han är och vad det kostar honom. Och jag tänkte att Sardinien är mycket äldre än det fladdriga och ombytliga Europa. Sardinien fanns före allt annat här. Och den som har sina rötter där vet om detta och måste leva med detta.

Vid Lopudska

Bodil Z

Jag har pratat om detta förut men nu vill jag vara lite noggrannare. Ganska många gånger har den lilla gatan Lopudska förekommit i mina pausträdstexter. Lopudska är en kvarlämnad bygatan som på ett ställe korsar min relativt moderna eller kanske jugoslaviska gata, Hvarska, men någonstans är de också parallella. Ja, ni vet det där med parallella linjer som möts i evigheten eller verkligheten, något fysikaliskt eller metafysiskt, de två begreppen är ju också grannar.

Under åren jag bott här har det skett en rad förändringar vid Lopudska, de flesta ganska små och liksom organiska. Man har renoverat hus, rivit lite skjul och gamla hönshus och gjort om i trädgårdarna, lagt plattor och satt upp nya staket. Men i höstas eller förra sommaren började det hända saker på Lopudska nummer 11. Fram till dess hade den förvildade trädgården med sina stora bananplantor bland ängsblommor och vildrosor dragit till sig det mesta av min uppmärksamhet när Londi och jag gick förbi där. Och bersån med alla druvklasarna om förhöstarna. Själva huset var nästan dolt bakom all grönska och vildhet, men ibland under varma sommarkvällar skymtade jag människor på den lilla dunkla verandan och jag hörde ett svagt sorl av röster. På tomten fanns också några fallfärdiga träskjul. Nyss hittade jag den här bilden från sensommaren 2011. Ja, så här var det.

286277_273156352699894_1866715_o

Men så kom ”den stora förändringen”. All växtlighet skrapades bort från tomten, också fikonträdet i hörnet, skjulen revs och huset kläddes av in på bara stommen. När jag gick förbi tittade jag misstroget och missnöjt på förändringarna och sörjde den försvunna grönskande växtligheten. Och så började nybyggnaden som man med lite god vilja eller en viss kall objektivitet skulle kunna kalla en ombyggnad eller restaurering för grundlinjerna eller skelettet var ju till största delen kvar. Där den förvildade trädgården med de rangliga träskjulen varit fanns mer eller mindre plötsligt en stor slät betongplan. Och huset hade fått skarpare konturer och en enhetlig färg. Dessutom hade en sidobyggnad stigit in på planen, lite längre in eller fram än platsen för den gamla bersån med alla de små mörkblåa druvorna. Det hade blivit lite trängre bland husen. Eller vilket tempus talar jag i egentligen? Det har blivit trängre bland husen. Och nu vet jag att en biluthyrningsfirma har sitt säte här.

bild-57

Jag har brottats lite med vad jag tycka om det hela men till slut – eller tillfälligt? – stannat vid att det är bra, för på det här viset får gatan finnas kvar. Inga stora hyreskaserner kommer att byggas här inom överskådlig tid. Hus kommer att renoveras lite här och där, annat kommer att sakta förfalla. Livet kommer att fortsätta med små steg.