Jag har pratat om detta förut men nu vill jag vara lite noggrannare. Ganska många gånger har den lilla gatan Lopudska förekommit i mina pausträdstexter. Lopudska är en kvarlämnad bygatan som på ett ställe korsar min relativt moderna eller kanske jugoslaviska gata, Hvarska, men någonstans är de också parallella. Ja, ni vet det där med parallella linjer som möts i evigheten eller verkligheten, något fysikaliskt eller metafysiskt, de två begreppen är ju också grannar.
Under åren jag bott här har det skett en rad förändringar vid Lopudska, de flesta ganska små och liksom organiska. Man har renoverat hus, rivit lite skjul och gamla hönshus och gjort om i trädgårdarna, lagt plattor och satt upp nya staket. Men i höstas eller förra sommaren började det hända saker på Lopudska nummer 11. Fram till dess hade den förvildade trädgården med sina stora bananplantor bland ängsblommor och vildrosor dragit till sig det mesta av min uppmärksamhet när Londi och jag gick förbi där. Och bersån med alla druvklasarna om förhöstarna. Själva huset var nästan dolt bakom all grönska och vildhet, men ibland under varma sommarkvällar skymtade jag människor på den lilla dunkla verandan och jag hörde ett svagt sorl av röster. På tomten fanns också några fallfärdiga träskjul. Nyss hittade jag den här bilden från sensommaren 2011. Ja, så här var det.
Men så kom ”den stora förändringen”. All växtlighet skrapades bort från tomten, också fikonträdet i hörnet, skjulen revs och huset kläddes av in på bara stommen. När jag gick förbi tittade jag misstroget och missnöjt på förändringarna och sörjde den försvunna grönskande växtligheten. Och så började nybyggnaden som man med lite god vilja eller en viss kall objektivitet skulle kunna kalla en ombyggnad eller restaurering för grundlinjerna eller skelettet var ju till största delen kvar. Där den förvildade trädgården med de rangliga träskjulen varit fanns mer eller mindre plötsligt en stor slät betongplan. Och huset hade fått skarpare konturer och en enhetlig färg. Dessutom hade en sidobyggnad stigit in på planen, lite längre in eller fram än platsen för den gamla bersån med alla de små mörkblåa druvorna. Det hade blivit lite trängre bland husen. Eller vilket tempus talar jag i egentligen? Det har blivit trängre bland husen. Och nu vet jag att en biluthyrningsfirma har sitt säte här.
Jag har brottats lite med vad jag tycka om det hela men till slut – eller tillfälligt? – stannat vid att det är bra, för på det här viset får gatan finnas kvar. Inga stora hyreskaserner kommer att byggas här inom överskådlig tid. Hus kommer att renoveras lite här och där, annat kommer att sakta förfalla. Livet kommer att fortsätta med små steg.