Författare: Bodil Z

Jag läste eller hörde någon gång eller någonstans att efter sju år, – det låter lite som i sagorna – efter sju års bortavaro, blir man en främling i det land man lämnat, i alla fall om landet ifråga är Sverige. Även om man bortser från det magiska elementet i utsagan, så tror jag att det ligger mycket i den. För mig har det inte hunnit bli sju år, men jag är i det sjunde året och jag känner att det blir alltmer sant att Sverige håller på att glida iväg bortom horisonten. Nej, det är inte så att jag inte tycker om något alls med Sverige, den del av min barndom och ungdom som jag levde där är eller var bra, somrarna under småländska äppelträden, tiden vid havet i Varberg, mycket annat, men det mesta av detta finns inte mer och det som finns talar med allt tunnare röst till mig. Mitt intresse för landet i norr blir alltmer abstrakt. Jag vet en massa också om normkritik och vad det nu är för kardinalfras som tillfälligt gäller. Och jag känner väl igen den magra principen, men jag vill inte vara där.

Balkan växter sig större och större och snart handlar allt om historierna här. Idag talade vi länge om Makedonien, där vi satt i ett litet hus vid Zlarinska och åt den ena tunga rätten efter den andra ”na crveno”. ”Makedonien har alltid behandlats grymt och orättvist av sina grannar. De har alltid försökt äta upp Makedonien. Och grekerna är som serberna när det gäller detta.” Ja, här kokar det alltid.

Och Balkan breder ut sig och är eller blir så stort så stort, ja, det blir till hela världen. Tror du kanske att det finns något som är större än Balkan? Jesi li jeo buniku? Har du ätit bolmört? Jag vet inte vad man säger om bolmört i Sverige, men bunika pekar tydligt in i galenskap här. Och mitt i detta med bolmörten tätnar vänskapsväven runt mig alltmer. Ja, Simpa, ja, allt annat runt omkring. Hur skulle jag kunna leva och vara människa utanför den här världen? Till och med Trieste verkar lite halt och kalt… men kanske har jag fått i mig ett blad från bolmörten nu.

Kanske är det först här som jag mött de sanna hjältarna, människor som verkligen höjer sig över sitt öde, hur detta öde än är.

Härom morgonen satt jag med Đurđica och Goran på Simpa. Londi och Hajdi var också med men inte Eti, Gorans hund, och nu minns jag inte varför. Vi – eller snarare de – kom att tala om Mirjana och det är om henne jag vill säga något nu. Jag känner henne sedan kanske fem år, känner i den bemärkelsen att vi ofta träffats på ”livada” med våra hundar. Ja, hon hade en annan hund förut, gamle Ben, som dog förra året. Nu har hon lilla Uma, som någon tröttnat på och slängt ut på gatan, när hon inte längre var valp. En gång berättade Vesna för mig att Mirjana tidigt blivit föräldralös och att hon som småbarn kommit på barnhem och att hon vuxit upp under mycket hårda villkor. Men att hon bevarat sin själ. Ja, och nu sa Goran att Uma fått njursten och behöver opereras och att operationen nog är alldeles för dyr för Mirjana. Jag frågade om de trodde att jag kanske kunde få bidra till kostnaderna. Goran suckade lite och Đurđica sa att Mirjana visserligen är fattig, men att hon också har sin stolthet, men hon lovade att ändå fråga för mig. Mirjana bor i en omodern etta i ett slitet hus och hyran är kanske låg, men hon lever på det hon får ihop genom att ta hand om en gammal kvinna – varje dag. Och kvinnans familj betalar inte särskilt bra. Nyss pratade jag med Đurđica igen och hon berättade att hon sagt till Mirjana att jag ville hjälpa henne med att betala för operationen. Mirjana hade svarat något uppskattande, men att det inte gick eller behövdes, att hon hade eller i alla fall kunde skaffa pengar själv. Jag frågade Đurđica om hon trodde det. Kanske, sa hon. Jag bad henne att göra ett övertalningsförsök till. Jag sa något om att pengarna kunde gå direkt till Uma från mig, alltså att jag helt enkelt ville hjälpa hunden. Đurđica tittade skeptiskt på mig. Då sa jag att jag kanske kunde behöva hjälp med Londi-passning, om jag till exempel skulle vilja åka till Rijeka över dagen eller till Ljubljana. ”Men det går ju inte, för hon arbetar ju alltid”, svarade Đurđica på det. Och nu undrar jag verkligen hur jag ska göra. Världen är full av rika människor som är hur hårda och giriga som helst och så står jag framför en människa som verkligen är fattig och jag får inte hjälpa henne, fastän jag skulle kunna göra det hur lätt som helst. Om det inte hade varit så svårt.

Mirjana är liten och tärd och tänderna är glesa, men hon ler gärna ändå. Och Londi tycker så mycket om henne. Mirjana är säkert än bra bit yngre än jag, men livet har hanterat henne mycket omilt. Ändå står hon helt rak.

Någon gång i början av sommaren – eller var det möjligen på våren? – upptäckte jag att det är trevligare att stiga av på Miramarska, när jag ska till mitt arbete på ”Fakulteten”, än på Sveučilišna aleja, där jag stigit av i nära sex år. Och på också för den delen. Det trevligare för smågatornas, de kvarblivna bondstugornas och de lummiga trädgårdarnas skull. Dessutom går jag ganska krokigt genom de här kvarteren för att det erbjuds naturliga möjligheter till det. Ibland förirrar jag mig in på någon tvärgata av ren nyfikenhet. Jag lurar mig själv och låtsas att jag har tid med sådant och ibland har jag väl det.

Nu när det är kallt och jag ofta slutar sent smiter jag gärna in på ett litet bageri vid Miramarska på hemvägen. Jag tycker om att komma in i värmen en stund och så tycker jag om att komma ut med något varmt i näven, en burek sa sirom eller en pita s krumpirom till exempel. ”Sir” är ost och ”krumpir” är potatis och resten är deg på olika vis.

Jag känner mig väl till mods där jag går och mumsar i halvmörkret längs vägen till hållplatsen.

Då och då med mer eller mindre jämna mellanrum är jag högst uppe i en av Zagrebs skyskrapor. Ja, på tjugofjärde våningen och det kanske ni inte räknar som skyskrapehöjd. Sei’s drum, högt är det i alla fall och utsikten är vid och mäktig. Just igår kväll artade det sig till en av dessa alldeles speciella solnedgångar, men jag fick hålla fingrarna från mobilen större delen av den vackraste tiden, eftersom jag redan tagit den här bilden. Det handlar väl om måtta och jag var ju inte där som fotograf. Men vackert blev det ändå. Krukväxten, bangården, höghusen, himlen och bergen.

Det är bitande kallt ute och det är nog därför himlafenomenen pekar så hårt och vackert mot evigheten. En himmelsk kallbrand. Och jag längtar efter varma dagar och doften av lindblom.

I förrgår kväll dog Bengt, en av mina första och allra mest betydelsefulla bloggvänner. Vår vänskap är lika gammal som pausträdet; både vänskapen och trädet har sina rötter i våren 2005.

Jag visste sedan slutet av sommaren som gick att han drabbats av en grym sjukdom, men det är inte den jag vill tala om nu. Egentligen vet jag inte hur jag ska tala, så jag kopierar in en av de första texterna jag läste av Bengts hand, en liten berättelse om den märkliga Agnesbründl i Wienerwald:

24.4 2005:

Fortfarande är trädens lövverk så pass skirt att morgonsolen sipprar igenom. Snart kommer det att ha växt till ett tjockt, ogenomträngligt tak under vilket konstiga växter spirar – rikligt med Stolt fjällskivling som här har det mera prosaiska namnet Paraplysvamp tillsammans med diverse bleknosiga kryptogamer och gametofyter.

Kan ni tänka er att den här idylliska platsen en gång var en icke auktoriserad vallfartsort. Så sent som i slutet av 1800-talet rådde en livlig kommers vid skogsfén Agnes källa, Agnesbründl.  Vattnet hade många egenskaper, det var bra mot ögonlidanden men framför allt kunde man i källan avläsa framtida vinnande lotterinummer. Allehanda nasare och gårdfarihandlare profiterade på de nyfiknas bekostnad liksom lottförsäljare, (naturligtvis!) sagoberättare (!), jonglörer, tjuvar och damer av tvivelaktig vandel.

Av allt detta ser man inte mycket nu i vårmorgonen – kyrka och myndigheter satte stopp för oväsendet och skottade igen källan. Dock har den på senare tid satts i stånd igen och alldeles har vantron inte dött ut. Dåliga Mariabilder har satts upp på trädstammarna och girlander och mångfärgade pappersremsor hänger i grenarna.

Det finns många variationer på legenden om skogsfén Agnes och kolardrängen Karl. Gemensam verkar vara  att Karl drog ut i kriget mot turkarna och blev en stor hjälte. När han återvände till Agnes gick något fel och båda försvann för att fortfarande i natt och dimma hemsöka denna plats.

Här ser vi bokar, aspar och alar spegla sig i källans vatten. Men kan ni se några lottotal? Ja, särskilt länge behöver inte fantasin spela för att man skall kunna läsa ut den vinnande kombinationen.

Bredvid texten finns ett litet register där man bland annat kan finna rubriker som ”Skivor ur verklighetens limpa” och ”Erwin Klipspringer kommer tillbaka”.

Bengt skrev om Europa, om historiens gång, om litteratur, om absurditeter i österrikisk och svensk politik, om platsers skönhet, om besynnerligheter… Vi hade så mycket att tycka olika och lika om. Jag känner att en sida av mig nu vittrar, en sida som nu inte längre kan få någon näring. Ja, Bengt, nu grinar du kanske illa åt mig och tycker att jag är patetisk. Men jag säger som vanligt vad jag vill och du vad du vill, så kanske är det jag nu sa inte sant. Det är bara att jag nu måste spela båda rollerna. Kanske kan jag titta efter dina repliker i pausträdets lövverk eller bland din schalottenlöks lager. Jag bläddrar lite bland löven och hittar det här under ett av mina många inlägg om karpar och karppoesi:

A propos dikter om fisk. Den här hittade jag, förmodligen skriven av en okänd mästare:

Det är för många becquerel
i denna fina bäckforell

Ja, du drev ofta lite med mig. Och det var nog bra. Du kratsade bort lite av mina onödiga sentimentaliteter, fast de återuppstod lika fort.

Och jag minns ett nog lite ironiskt bidrag från dig till Joruns julkalender under de år då hon höll i en sådan. Vi fick höra den där julsången ”Heidschi Bumbeidschi” som inte är någon julsång och läsa din sinnrika tolkning av den. Nu minns jag inte riktigt, men jag vet att det var en mycket spännande text om missförstånd och feltolkningar och ett barn som nog dött och kanske var det ett turkiskt barn eller något var i alla fall turkiskt i sången, turkiskt på ett wienskt sätt, tror jag, men jag minns kanske fel och vem ska rätta mig nu? Sången kan jag i alla fall ännu höra utan att behöva gräva efter den på nätet.

PS Jag hade kunnat berätta om att du en gång hjälpte mig att byta tåg i Wien Meidling med Londi, fastän du tyckte hundar var otäcka. Moni var med och hjälpte dig att hjälpa oss. Men den historien tar vi en annan gång.