Kanske är det först här som jag mött de sanna hjältarna, människor som verkligen höjer sig över sitt öde, hur detta öde än är.
Härom morgonen satt jag med Đurđica och Goran på Simpa. Londi och Hajdi var också med men inte Eti, Gorans hund, och nu minns jag inte varför. Vi – eller snarare de – kom att tala om Mirjana och det är om henne jag vill säga något nu. Jag känner henne sedan kanske fem år, känner i den bemärkelsen att vi ofta träffats på ”livada” med våra hundar. Ja, hon hade en annan hund förut, gamle Ben, som dog förra året. Nu har hon lilla Uma, som någon tröttnat på och slängt ut på gatan, när hon inte längre var valp. En gång berättade Vesna för mig att Mirjana tidigt blivit föräldralös och att hon som småbarn kommit på barnhem och att hon vuxit upp under mycket hårda villkor. Men att hon bevarat sin själ. Ja, och nu sa Goran att Uma fått njursten och behöver opereras och att operationen nog är alldeles för dyr för Mirjana. Jag frågade om de trodde att jag kanske kunde få bidra till kostnaderna. Goran suckade lite och Đurđica sa att Mirjana visserligen är fattig, men att hon också har sin stolthet, men hon lovade att ändå fråga för mig. Mirjana bor i en omodern etta i ett slitet hus och hyran är kanske låg, men hon lever på det hon får ihop genom att ta hand om en gammal kvinna – varje dag. Och kvinnans familj betalar inte särskilt bra. Nyss pratade jag med Đurđica igen och hon berättade att hon sagt till Mirjana att jag ville hjälpa henne med att betala för operationen. Mirjana hade svarat något uppskattande, men att det inte gick eller behövdes, att hon hade eller i alla fall kunde skaffa pengar själv. Jag frågade Đurđica om hon trodde det. Kanske, sa hon. Jag bad henne att göra ett övertalningsförsök till. Jag sa något om att pengarna kunde gå direkt till Uma från mig, alltså att jag helt enkelt ville hjälpa hunden. Đurđica tittade skeptiskt på mig. Då sa jag att jag kanske kunde behöva hjälp med Londi-passning, om jag till exempel skulle vilja åka till Rijeka över dagen eller till Ljubljana. ”Men det går ju inte, för hon arbetar ju alltid”, svarade Đurđica på det. Och nu undrar jag verkligen hur jag ska göra. Världen är full av rika människor som är hur hårda och giriga som helst och så står jag framför en människa som verkligen är fattig och jag får inte hjälpa henne, fastän jag skulle kunna göra det hur lätt som helst. Om det inte hade varit så svårt.
Mirjana är liten och tärd och tänderna är glesa, men hon ler gärna ändå. Och Londi tycker så mycket om henne. Mirjana är säkert än bra bit yngre än jag, men livet har hanterat henne mycket omilt. Ändå står hon helt rak.