Författare: Bodil Z

Även om jag egentligen befinner mig i en annan dimension än reseminnenas – igår var jag på en poesikväll i ett kinesiskt tehus inne i en skulptörsatelje inlindad i natten – så vill jag ändå vända blicken tillbaka till min senaste lilla resa. För några dagar sedan skrev jag om den under titeln ”Vagabond på flykt”. Nu tänker jag skriva på baksidorna av det imaginära blockets blad och plocka fram några av de mellanliggande bilderna. Och det kommer att se ut som en annan resa.

Jag lämnade Zagreb i skenet av en mjuk förmiddagssol men mycket snart började himlen mörkna. Bussen skramlade oroväckande och förlorade hela tiden i kraft. Bredvid mig satt en vänlig dam från Jehovas vittnen, en kroatiska bosatt i Trieste sedan många år. Hon utförde sitt vittnesarbete på mig och jag lät det ske. Utanför fönstret gled Gorski Kotars vilda landskap förbi. Damen predikade, bussen hackade och plötsligt – i den lilla staden Vrbovsko – upphörde dess framåtrörelse.

Alla passagerare steg av och vi fick vaga meddelanden om att det kunde ta två-tre-fyra timmar innan något skulle förändra sig. De flesta av mina medresenärers ansikten utstrålade ett slags resignerat tålamod och jag satte mig på en bänkliknande stenkant och lät tiden gå och himlen mörkna. Plötsligt sa en av busschaufförerna att alla som skulle till Cres och Mali Lošinj skulle göra sig beredda att hoppa på en ersättningsbuss. Vi övriga fick veta att vi skulle vänta. Så kom den nya bussen och med ens fick vi veta att alla skulle på den. Ett ögonblick av trängsel uppstod samtidigt som de första regndropparna föll ner. Den nya busschauffören rivstartade med luckorna till bagageutrymmet öppna och han fick hastigt bromsa in igen och bichauffören hoppade våghalsigt av just vid infarten till motorvägen (om det nu är en motorväg) och drämde igen luckorna. Inne i bussen skrattades det halvt hysteriskt och ute var himlen nästan svart och regnet trummade hårt och ryckigt mot plåten.

När vi nådde ner till Rijeka och havet fick jag veta att bussen faktiskt skulle fortsätta ända fram till Trieste. Lugnad sjönk jag ner på min plats och snart var bussen på väg förbi Opatija och upp mot den slovenska gränsen vid Pasjak som vi passerade på ett överraskande smidigt sätt och så var vi på den där böljande slovenska högplatån, där en av avtagsvägarna leder till Lipica, de vita hästarnas hem (ja, jag vet att fölen inte är vita). Och så passerade vi den omärkliga gränsen till Italien vid Opicina/Opčine och bussen gled ner i kurvorna mot Trieste och havet.

Som jag redan berättat gick jag från bussen direkt till Alessandras B&B Dai muli alldeles nära stationen. Och Ale lagade pasta med zucchini och Piero kom med en underbar burrata.

Dagen därpå gjorde jag den där tågresan Trieste-Treviso-Feltre genom vackra landskap både i Friuli och Alto Veneto. Tåg är det bästa sättet att färdas. Under sista delen av resan växte sig bergen allt högre. Feltre ligger omgivet av berg och stadens rötter sträcker sig långt bakåt ända in i etruskisk tid.

På söndagsförmiddagen gick jag ett ganska långt stycke längs en egentligen rätt tråkig bilväg, men inte för mig för jag kände igen luften från min ungdoms Domodossola och från andra platser i det alpina Italien. Jag gick den här vägen till utkanten av Feltre för att ”hämta” Maria från arbetet i tabaccherian. I baren vägg i vägg med tobaksaffären fanns Luigi som bor en trappa upp och har sin livsluft i baren nu när han sedan länge är pensionär. Och så dök Hans upp och jag fick höra historien om hans konstiga namn. Hans far hade en gång när han arbetade i Tyskland haft en mycket kär vän som hette Hans, som plötsligt dog ännu ganska ung. Namnet tog Hans’ far sedan med sig till Italien och gav det något år senare till sig förstfödde son. Ett svårburet namn i Feltre men Hans bär det tappert. Och just den här dagen bjöd han på Aperol spritz laget runt.

Och på kvällen – eller var det kanske kvällen innan – for Maria och jag till grannstaden eller grannbyn Pedavena, till den stora birrerian där. Och Maria berättade om andra gånger hon varit där. Och jag tänkte på San Pellegrino i Val Brembana – samma luft och samma stora byggnader inklämda i dalen.

Innan jag tog tåget tillbaka till Trieste tittade jag lite förstrött i Feltres lilla stationsantikvariatet. Och se där, där låg en bok jag letat förgäves efter i månader: Esilio av Enzo Bettiza. Ja, jag har den alltså själv sedan tidigare, men jag vill ge den till Federico , min ”svärson”, för det underbara kapitlet ”Le cucine”, 80 sidor om det gamla dalmatiska köket. Och av en särskild anledning.

Så med ens gick jag på Triestes gator igen, satt med Elvio i Cavana, strövade omkring med Ale och kvällsljuset försilvrade Canal Grandes vattenyta.

Sista etappen blev Ljubljana, en kväll med Igor och på morgonen gick jag genom den klarögda och morgonfriska staden.

Kanske är jag på flykt undan sorgen och hålet efter Londi, eller kanske är jag bara min vanliga vagabondsjäl. Fast ja, det är nog båda, tätt sammanflätade in till obegriplighet. Och resorna för till mina vänner på olika platser i den här kanske inte så värst stora närvärlden. Den senaste resan började med Trieste – Trieste med havet, poeterna och vännerna. Jag bodde den första natten hos Alessandra, den här gången på hennes bed&breakfast ”Dai muli”, en bra plats som ligger nära stationen och nära Canal grande.

Morgonen därpå steg jag på tåget mot Treviso som tog mig en sväng genom Friuli och förbi gamla välbekanta platser som Gorizia, Cormons och Udine. Där har jag satt mina fötter många gånger, ofta tillsammans med den londa hunden med den vänliga blicken och den tjocka pälsen. Så min tanke vreds bakåt i tiden igen. Men jag var också i nuet för strax bakom mig satt ett gäng unga västafrikanska killar och pratade så högt och så tätt och glatt och jag blev full i skratt. Jag spelade in en snutt och skickade till min afrikanske son och kallade den ”Afrika i Friuli”.

Så nådde jag fram till Treviso som jag mindes som ett litet vitt Venedig, men av det så jag ingenting, för jag fick halvspringa för att hinna med tåget mot Belluno. Det var ett mycket modernt och smidigt ”lokaltåg” som stannade ungefär var sjätte minut med stor punktlighet. Under resans lopp blev bergen omkring oss allt högre och långt bort skymtade nog Dolomiterna. I Feltre steg jag av för det var mitt mål och här bor Maria om somrarna och arbetar i en liten tabaccheria. Det var hennes mamma som mötte mig på stationen. Och så förflöt dagarna i Feltre som är så vackert och så okänt att jag förundrades, inte minst över det där med vad som är känt och vad som är okänt här i världen. Från den övre staden, dit Maria och jag gick på söndagseftermiddagen tittar man ut i en oändlig bergsvärld.

I staden mötte vi en stor parad eftersom det var VM i paragliding. Musiken spelade och ungdomar i medeltida dräkter kastade de olika stadsdelarnas banér högt och säkert. Men ni får en bild av hustaken i stället.

Men tiden rann iväg och strax var jag i Trieste igen och gjorde den sorgliga upptäckten att Elvio – den gamle sjömanskocken från de sju haven – stänger sin osmiza. Vi drack den sista flaskan tillsammans han och jag.

Och kvällen sänkte sig över staden och jag gick längs havet och tänkte att Trieste nog ändå är staden…