Vagabond på flykt

Kanske är jag på flykt undan sorgen och hålet efter Londi, eller kanske är jag bara min vanliga vagabondsjäl. Fast ja, det är nog båda, tätt sammanflätade in till obegriplighet. Och resorna för till mina vänner på olika platser i den här kanske inte så värst stora närvärlden. Den senaste resan började med Trieste – Trieste med havet, poeterna och vännerna. Jag bodde den första natten hos Alessandra, den här gången på hennes bed&breakfast ”Dai muli”, en bra plats som ligger nära stationen och nära Canal grande.

Morgonen därpå steg jag på tåget mot Treviso som tog mig en sväng genom Friuli och förbi gamla välbekanta platser som Gorizia, Cormons och Udine. Där har jag satt mina fötter många gånger, ofta tillsammans med den londa hunden med den vänliga blicken och den tjocka pälsen. Så min tanke vreds bakåt i tiden igen. Men jag var också i nuet för strax bakom mig satt ett gäng unga västafrikanska killar och pratade så högt och så tätt och glatt och jag blev full i skratt. Jag spelade in en snutt och skickade till min afrikanske son och kallade den ”Afrika i Friuli”.

Så nådde jag fram till Treviso som jag mindes som ett litet vitt Venedig, men av det så jag ingenting, för jag fick halvspringa för att hinna med tåget mot Belluno. Det var ett mycket modernt och smidigt ”lokaltåg” som stannade ungefär var sjätte minut med stor punktlighet. Under resans lopp blev bergen omkring oss allt högre och långt bort skymtade nog Dolomiterna. I Feltre steg jag av för det var mitt mål och här bor Maria om somrarna och arbetar i en liten tabaccheria. Det var hennes mamma som mötte mig på stationen. Och så förflöt dagarna i Feltre som är så vackert och så okänt att jag förundrades, inte minst över det där med vad som är känt och vad som är okänt här i världen. Från den övre staden, dit Maria och jag gick på söndagseftermiddagen tittar man ut i en oändlig bergsvärld.

I staden mötte vi en stor parad eftersom det var VM i paragliding. Musiken spelade och ungdomar i medeltida dräkter kastade de olika stadsdelarnas banér högt och säkert. Men ni får en bild av hustaken i stället.

Men tiden rann iväg och strax var jag i Trieste igen och gjorde den sorgliga upptäckten att Elvio – den gamle sjömanskocken från de sju haven – stänger sin osmiza. Vi drack den sista flaskan tillsammans han och jag.

Och kvällen sänkte sig över staden och jag gick längs havet och tänkte att Trieste nog ändå är staden…