Författare: Bodil Z

Nyss gick Miki och jag kvällens första runda här i kvarteren. Ute luktar det vår, buskar och träd blommar och fåglarnas röster talar om våren. Vi går längre och längre och dörrarna till mitt förflutna står vidöppna, men bara till det förflutna här, inte till det i Onsjöskogarna bland älgar och rävar. De dörrarna stängdes för mig när Londi lämnade jordelivet. Det livet delar jag inte längre med någon och Miki kommer aldrig att gå där och inte jag heller, det hör till ”passato remoto”. Den världen är bortom. Och Miki, vad minns han av vägarna i Slavonien, av byarna och fälten? Jag kommer inte åt hans förflutna mer än genom fantasin för han kan inte berätta, inte så att jag förstår i alla fall.

Påsken står bak kröken och jag minns inte den förra. Jag vet bara att jag var i djupaste sorg efter Londi då. Men till Miki vill jag nu säga ”glad påsk” – utan att lägga till något ”om du firar”, för det uttrycket fyller mig med en sådan olust. Jag tror nämligen att man kan önska någon något gott utan att denne andre behöver just fira. ”Om du firar” är ett steg in på en mycket enslig väg.

Det ylar och fräser från bakgårdarna och de låga taken och de smala prången vid smågatorna här omkring. Det är vår och katterna utkämpar sina strider. Härom dagen när Miki och jag stod utanför Đurđicas och väntade på att hon skulle komma ner för trappan med syrisk sarma – Đurđica och Zora har nämligen också elever från flyktingförläggningen – som jag skulle få smaka på, for tre ärrade och tilltufsade katter vilt larmande förbi oss, men innan jag hunnit ta bilden var de försvunna. Miki ryckte bara måttligt i kopplet, för han är garvad av gatlivet. På bilden ser man därför hans ganska stillsamma nacke och den lilla gatan Zlarinska helt kattlös i ett mjukt kvällsljus.

Under de första åren här gick Londi och jag ofta ned till Sava. Vi brukade följa ”nasip” i den ena eller andra riktningen, mest österut bortåt mot det vilda Savica – Šanci. Med åren blev vi ganska hemma där, men så blev Londi äldre och tröttare och orkade inte längre gå hela den långa vägen dit bort och området försvann ur våra liv. Nej, nu vet jag inte hur jag fortsätta. Jag vill inte säga att Londi är död, så jag säger det inte. Idag var Miki och jag nere vid floden med Đurđica och Hajdi. Våren andades genom luften och hundarna blev uppsluppna och vilda. Miki sprang fram till flodkanten och tittade förvånad ut över det vidsträckta rörliga vattnet – Sava är ju som en jättelik sibirisk flod här – och det ryckte lite i honom, men han lät bli att hoppa. Vi hittade en trasig men ändå användbar boll och så var jakten igång och Miki och Hajdi flög fram över flodängarna.

Men då och då tvingade nyfikenheten Miki ner mot floden och vi ropade och visslade och jag hade tur: Varje gång kom han tillbaka!

Den lille grymme ligger i ”tomrummet” och tuggar på rogač eller johannesbröd, så att de ”högkaratiga” kärnorna flyger, medan jag försöker samla ihop något minnesvärt från dagen som gått. Min tanke går till morgonen i parken, en solig morgon som började glatt och uppsluppet för Miki med mycket jakt och låtsade slagsmål med de stora hundarna Loki och Hajdi. Miki är både retsam och stöddig och dessutom snabb så de andra hundarna gillar att jaga honom och nafsa tag i hans borstkrulliga päls. Och han utmanar dem om och om igen.

Men så dök Mimi, en ganska retlig och inte helt pålitlig tik upp, ja, hennes matte är nog inte heller helt att lita på, och Mimi gav sig genast på Miki och högg till honom. Nej, han blev inte skadad, men jag såg att han tyckte illa om det och snabbt sorterade in henne i ett annat fack än de glada lekkamraterna. Han drog sig undan och gjorde sig obemärkt.

Och så letade han upp en pinne och la sig för att tugga på den i ett slags privat sfär dit ingen annan hade tillträde. Han är klok.

Miki kommer ofta med något nytt. Nu har vi levt tillsammans i snart fem veckor och jag har flera gånger – för att det är sant – sagt att han sover lugnt och nästan alltid på en och samma plats under natten. Han sover antingen bredvid mig eller i fotändan av sängen. På det viset återhämtar också jag mig varje natt från dagens stim och rabalder. Men natten till den dag som just är på väg bort bjöd på något annat. Vid tvåtiden for Miki plötsligt upp, kastade sig ner från sängen, rusade genom ”tomrummet” och ut i balkongrummet och började yla där med stark röst. Jag for naturligtvis också upp, jag måste ju få slut på oväsendet så fort som möjligt, vi bor ju i ett hyreshus, där andra kanske vill sova om nätterna. Snabbt lyfte jag upp honom och han tystnade genast. Utifrån hörde heller ingenting och jag tänkte att det nog rört sig om ett kattslagsmål, det är ju den tiden. Tillbaka i sovrummet eller alkoven placerade jag Miki i fotändan, men strax for han upp igen och ner från sängen. Jag efter och snart hade jag honom i ett fast grepp. Jag återförde den lille bråkstaken till alkoven, drog för skjutdörren – som nästan alltid annars står öppen för att det känns bäst så – och la honom på sängen en armslängd ifrån mig. Jag talade lite monotont om det här med att han måste vara tyst och så glodde vi en stund på varandra tills jag släckte lampan.