Miki kommer ofta med något nytt. Nu har vi levt tillsammans i snart fem veckor och jag har flera gånger – för att det är sant – sagt att han sover lugnt och nästan alltid på en och samma plats under natten. Han sover antingen bredvid mig eller i fotändan av sängen. På det viset återhämtar också jag mig varje natt från dagens stim och rabalder. Men natten till den dag som just är på väg bort bjöd på något annat. Vid tvåtiden for Miki plötsligt upp, kastade sig ner från sängen, rusade genom ”tomrummet” och ut i balkongrummet och började yla där med stark röst. Jag for naturligtvis också upp, jag måste ju få slut på oväsendet så fort som möjligt, vi bor ju i ett hyreshus, där andra kanske vill sova om nätterna. Snabbt lyfte jag upp honom och han tystnade genast. Utifrån hörde heller ingenting och jag tänkte att det nog rört sig om ett kattslagsmål, det är ju den tiden. Tillbaka i sovrummet eller alkoven placerade jag Miki i fotändan, men strax for han upp igen och ner från sängen. Jag efter och snart hade jag honom i ett fast grepp. Jag återförde den lille bråkstaken till alkoven, drog för skjutdörren – som nästan alltid annars står öppen för att det känns bäst så – och la honom på sängen en armslängd ifrån mig. Jag talade lite monotont om det här med att han måste vara tyst och så glodde vi en stund på varandra tills jag släckte lampan.
