Författare: Bodil Z

Oron rider mig nu, men jag är ju född orolig, så oron är mitt lugnaste läge. Imorgon bär det av till Sarajevo och resan kommer att fylla hela dagen och rinna över in till kvällen. Kvar ligger staden vid Sava och Miki blir också kvar, fast han inte vet något om det och detta oroar mig. Det kan jag inte förneka.

Men jag reser alltså och efter den resan, nästa. Och sedan nästa. Allting ligger framför mig som en väg. Och jag undrar igen var jag sedan ska bo. Någon gång blir det dags att välja. Mina fötter står som på två stockar i en flod. Än så länge ligger stockarna bredvid varandra, men en dag kommer de att ta olika vägar och jag måste välja vilket ben jag ska stå på. Hade det varit lättare om jag hade haft en entydig väg framför mig? Kanske, men det är något svindlande fantastiskt med ett sådant här stort val. Livet hettar till och världen öppnar sig, avgrunden också kanske, men utan avgrunden ingen… Ingen vad? Jag undrar så vilket ord som skulle ha stått där och jag tror att livets innersta mening ligger dold där i det tomrummet.

Mitt huvud är fullt av olika resplaner, mer eller mindre närliggande i tiden. I övermorgon åker jag till Sarajevo och Miki ska bo hos Vesna, så det håller jag på och förbereder, det är ju första gången jag lämnar hos någon annan, men å andra sidan vet jag att Miki och Vesna trivs ihop. Så, nej, ingen oro. Helgen därpå åker jag till Trieste och Miki stannar här, troligen hos Vesna, annars kan nog Toma. Och sedan gör jag kanske en liten ”övningsresa” med Miki inför den stora tågresan ända upp till Sverige: Någonstans efter mitten av juli ska vi påbörja den, hur lång tid den kommer att ta vet ingen. Och idag har vi inlett förberedelserna för den med att köpa en ”brnjica” (munkorg) på Pet Centar. Provningen blev ett litet äventyr. Den första var för stor, så den skakade han kvickt av sig. Den andra var för töjbar, så den vred han sig ur och började dessutom tugga på den till min och expeditens förskräckelse. Den tredje satt kvar en liten stund, kanske 30-40 sekunder, men sedan rev han av sig den med framtassarna. Sedan fanns det inga fler i närheten av hans storlek, så jag valde den tredje. Och nu har vi tränat lite här hemma. Jag har tränat på att få den att stanna kvar och Miki har tränat på att slita av sig den. Man kan väl säga att Miki utgick med segern, fast lite skyldig ser han kanske ut. Eller bara lurig?

Vi smet iväg till Bundek idag, Miki och jag. Någon gång måste han ju testa den närmaste korvsjön också och vädret var så där lagom varmt så det blev inte tungt att gå längs nasip. Solen sken på oss men brände inte och Miki trippade på rätt snabbt. Jag tittade efter hägrar vid Sava och en såg jag faktiskt, även om man höll på att slå gräset på strandängarna. Vi gled ner från nasip och så gick vi under de höga popplarna och strax var vi framme vid sjön. Jag spanade efter skyltar med hundförbud och fick snart syn på en. Det växlar från år till år. Men inga badvakter i tornet. Vi gick bort mot bron som delar Bundek i en mer mondän och en lite sumpig eller naturlig del.

Jag bestämde att vi skulle vara på gränsen strax intill eller snett under bron. Och så hoppade jag i och Miki följde mig halvt motvilligt och stannade med vattnet till ”knäna” och så plötsligt gjorde han en tvärvändning och försvann i hög fart uppför backen. Jag ropade lite men fortsatte att simma. Han kommer tillbaka, tänkte jag. Och det gjorde han. Ett svart ulligt klot for nedför backen och nästan ut i vattnet, men bara nästan. Och så fortsatte det ett bra tag till. Spännande för oss men sannolikt inte för er. Efter badet vilade vi under ett plommonträd som då och då släppte ner ett moget plommon.