Författare: Bodil Z

Efter några gnisslande, bitande kalla dagar med elaka vassa vindar har vi upplevt en ganska mild dag, vindstilla med försiktig sol bland luddiga moln. Miki och jag har gått genom kvarteren här i Sigečica och vi har provgått det nya året och funnit det ganska inbjudande. Det ska nog gå det här och det som hotar är inte viktigast, inte just nu i alla fall. Kanske spelar vi inte på himlens strängar, men vi gör andra saker som också får oss att känna livets smaker på tungan, de kärva och de lockande. Vi luktar på luften och jag tittar på husen, Miki sniffar och spanar efter katter och katter flyr eller spejar tillbaka från höga utsiktspunkter.

Efter en höst präglad av sökandet efter spår av Turopoljes traditionella träarkitektur är näthinnan redo för signaler också från andra trähus, från trähus i andra trakter. Jag har nog vid det här laget en underjordisk förbindelse med världens alla gamla trähus. Och jag tycker särskilt mycket om de där bruna, antagligen omålade trähusen med vackert snidade räcken och fönsterramar. De är hus på ett eget sätt. De andas och tidens tand gnager ovanligt vackert på dem. Med mitt inre öra hör jag hur det knarrar om golvplankorna när jag i fantasin går från rum till rum. Jag bor i dem från generation till generation och jag ser ut över markerna från halvdunklet på de skuggiga balkongerna.

De här husen som är bröder och systrar till dem i Turopolje står högt uppe i Corvara under den alpina himlen.

I Corvara blickade hela tiden det mäktiga berget Sassongher ner på oss. När jag inte såg på det hade jag ändå dess silhuett på näthinnan. Jag kände alltid bergets närhet och visste dess trappstegslinje: ett två tre.

Det stod där ovanför byn som en tung bakgrund av en annan materia, alltid beredd att skifta i blekgult, guldgult eller rödguld under solens strålar. Ibland tänkte jag på bockarna Bruse när jag följde linjen mellan den största toppen, den mellersta och den minsta toppen. Tre bröder kanske i de gamla ladinska sagorna. Och namnet? Betyder det kanske Songhers sten? Vem var Songher? En mytisk släkting till den ensamme olycklige jätten Rübezahl – rovräknaren – i Riesengebirge?

En dag – jag tror det var på julaftonen – for de två sardiska familjerna, Alex (som väl på sätt och vis hör till den ena), Miki och jag till Brunico, som ligger ungefär 35 km från Corvara, för att uppleva en alpin stad och för att inte behöva sörja över att det inte var bra skidväder. Bruneck har djupa rötter och omnämndes för första gången 1256. Befolkningen talar till över 80% tyska, den ladinska andelen är mycket liten och italienska talas av så där 15%. Här måste jag nog stanna upp lite för att göra en jämförelse med Corvara som är till nära 90% ladinsktalande! Fantastiska trakter för någon som kan glädja sig åt språkliga växlingar.

I ett tidigt skede klövs vår grupp för att några ändå ville åka skidor. Vi blev ett damgäng med Miki i stan och stundtals klövs också damgänget och jag gick stadspromenad med Alex och Miki.

Ganska snart var vi på väg upp mot slottet längs en halkig väg, som bara Miki gick riktigt stadigt på. Solen lyste vackert på grässlänterna och jag tänkte något om att det snart blir vår.

Man kunde inte komma in i slottet – och hundar hade nog inte fått det ändå – så vi gick ett varv däruppe och tittade åt alla håll som var öppna för blicken.

Så småningom sammanstrålade vi först med damerna och sedan också med herrarna och vi åt korv och surkål och annan kål på en rustik restaurang. Sedan gick vi lite kors och tvärs över floden Rienz och letade efter något som jag nu har glömt.

Under ytan påmindes jag gång på gång om mitt avlägsna förflutna i de här trakterna, den misslyckade färden på jakt efter arbete genom de här dalarna med Sandro och katten Muccotto för över 40 år sedan. Den nattliga kölden under de stela filtarna, lukten av kattkiss i bilen, snökedjorna som rasslade, riset vi kokade med snö på det lilla spritköket, kattmaten som vi delade på tre. Ja, detta var den underliggande refrängen som brummade medan jag gick där som medelrik människa på den välskötta lilla stadens gator. Och jag tog bilder av byggnader i sol även om jag hade helt andra bilder inne i huvudet.

Året föds i mörkret. Här på det norra halvklotet ligger årets början djupt inborrad i den mörka tiden. För årets första dag väljer jag en bild av Canal Grande härom kvällen. Den vita plastbåten är en delfin som ska växa sig stor som världen.

Fast hur vet vi att detta som är nu är så där avgörande nytt? Nyare än igår går väl inte att motsäga, men nytt på något allvarligare sätt, det undrar jag, och plumsar ner i det svarta vattnet och slår en volt kring tiden eller året. Plask!