Efter en höst präglad av sökandet efter spår av Turopoljes traditionella träarkitektur är näthinnan redo för signaler också från andra trähus, från trähus i andra trakter. Jag har nog vid det här laget en underjordisk förbindelse med världens alla gamla trähus. Och jag tycker särskilt mycket om de där bruna, antagligen omålade trähusen med vackert snidade räcken och fönsterramar. De är hus på ett eget sätt. De andas och tidens tand gnager ovanligt vackert på dem. Med mitt inre öra hör jag hur det knarrar om golvplankorna när jag i fantasin går från rum till rum. Jag bor i dem från generation till generation och jag ser ut över markerna från halvdunklet på de skuggiga balkongerna.
De här husen som är bröder och systrar till dem i Turopolje står högt uppe i Corvara under den alpina himlen.
