Gabi och jag hade en rad mål för vår resa: Đakovo för den märkliga katedralen som är ”den vackraste mellan Venedig och Istanbul", Osijek för att det är en praktfull stad, den största i Slavonien, Vukovar för sorgens och smärtans skull, Vinkovci för att vi valt staden till vårt natthärbärge och för att det är ”den äldsta staden i Europa som varit kontinuerligt bebodd – i 8200 år”, Ilok för att det är Kroatiens östligaste stad, en välkänd vinstad ovanför Donau… Så ungefär hade vi tänkt eller läst, i alla fall jag tänkte i sådana banor och Gabi nog i liknande. Men resans höjdpunkt kom att bli en annan: En förmiddag var vi på väg mot Ilok. Vi for utmed Donau och plötsligt sa Gabi att hon skulle behöva en kopp kaffe, så vi stannade till där vi var just då, i den lilla staden Šarengrad. Så här ser det ut där vi stannade:
Gabi klev in i livsmedelsaffären där och frågade efter ett kafé medan Miki och jag väntade i bilen. Strax därefter kom hon i sällskap av en man som sa att det visserligen inte fanns något kafé i Šarengrad, men att han kunde följa oss nerför backen mot floden till en trevlig dam som säkert skulle vilja bjuda oss på kaffe. Gabi och jag tittade lite sökande på varandra, men bestämde oss snabbt för att pröva. När mannen sa att damen har fyra hundar blev jag lite nervös, men han sa några lugnande ord: ”De är snälla.” Och så var vi framme vid grinden och Dinka – för så heter damen – kom som genom ett trollslag ut på trappen och hundarna stormade glatt skällande fram och vi blev insläppta och hundarna verkade genast komma överens.
Ja, allesammans sprang uppför trappan på baksidan av huset och hälsade sedan ganska noggrant på varandra. Miki verkade full av tillit.
Medan Dinka välkomnade oss och visade oss runt i sin trädgård och bland de olika uthusen försvann tankarna på kaffet och Gabi och jag fylldes med spännande berättelser om platsen och floden och vi fick veta att Dinkas farfar varit skeppare på Donau och att han varit en fantastisk expert på att navigera längs en svårframkomlig kanal någonstans i Rumänien.
Vi fick också höra om alla gäster från när och fjärran som kommer till huset och övernattar på sina cykelturer längs floden. Ja, det löper en bekant cykelrutt här fast när Gabi och jag tänkte på alla lastbilarna och de smala passagerna så undrade vi lite, undra kan man ju alltid. Dinka berättade också att hon tillsammans med vänner brukar paddla med ett slags av traktorslangar tillverkade flottar längs floden. Det tar fem timmar från Vukovar till Šarengrad. Ja, oj, detta krävs det mod och viljestyrka för och ett slags glad äventyrslust, men det var inte svårt att se på Dinka att hon hade allt detta.
En av sakerna hon visade oss var dockteatern. I ett av de mindre uthusen finns den och här spelar hon för traktens barn. Sagor i en sagovärld.
Imorgon, eller när det blir, vill jag berätta mer om Dinka och hennes värld.