På förmiddagen den 20 oktober lämnade Miki och jag Trieste och tog först tåget till Mestre. Där klev vi av och följde som vanligt Via Piave rakt fram med undantag för en liten sväng genom den något vanskötta Parco di via Piave. Jag undrar alltid över varför det inte finns några bänkar där.
Och så korsade vi Via Felice Cavallotti och gick vidare till den korta gatan Via Premuda. Den här sträckan finns inristad i mitt minne sedan jag var kanske nitton år och jag hälsade på Roberto här. Egentligen har jag ett uselt lokalsinne men vissa inre kartor står över lokalsinnet. Kanske drack jag en kopp kaffe någonstans sedan, jag minns inte, i alla fall masade vi oss ganska snart tillbaka till stationen och därifrån tog vi en ”freccia” – kanske ”rossa”, kanske ”d’argento” – som tog oss mycket snabbt till Milano. Det starkaste minnet från färden var blicken ut genom fönstret mot Desenzano del Garda, en blick som kom att få följder. På Milano Centrale mötte oss Steph och så for vi hem till henne någonstans i väster i den centrala delen. Ja, när jag rör mig under jorden vet jag ingenting, men jag tror inte det är långt till Navigli, fast det kanske är väldigt oprecist sagt. Skaffa er en bättre Milano-guide! Jag var där för att hälsa på Steph och för att se en viktig plats ur mitt avlägsna förflutna. Och Miki var där för att han och jag hör ihop. Bilden är tagen vid grinden till ”Casa di riposo per musicisti” och på platsen utanför står eller sitter Giuseppe Verdi staty.
En kväll tillbringade vi i Navigli strövande längs vattnen och över broarna. Luften var ljum och det var lätt att vara där. Steph sa något om att hon först hade letat efter någonstans att bo där, men sedan hade hon släppt tanken.
Och nej, jag besökte varken Il Duomo eller Galleria Vittorio Emanuele och inte brydde jag mig om att uppsöka La Scala. Jag har ju bott i trakten – och inte heller då sett särskilt mycket av stadens monument. Allt har sina förklaringar, om man vill kalla det så. En av de bästa sakerna med Milano denna gång var för mig 10:ans spårvagn, så högbent och skenbart bräcklig och den tar en faktiskt förbi vinklar där man ser domen och ännu bättre ser man L’Arco della Pace.
Och inuti ser den ut som Orientexpressen fast med träbänkar. Den andas gångna tider och rör sig smidigt längs spåren i mörkret.