Arkadij Babtjenko – Rysslands förlorade seger

Nu har nästan två veckor gått sedan Hufvudstadsbladet publicerade denna min recension, så jag återför den till mina marker.

Arkadij Babtjenko har upplevt de barbariska ryska krigen från insidan. Han deltog i båda Tjetjenien-krigen, ena gången som värnpliktig, andra gången som frivillig. Den ryska arméns hackordningar och pennalismen där är välkända för honom, för han har befunnit sig på det nedersta steget och flera gånger varit nära att dö av misshandeln han utsattes för. Han har skrivit flera böcker om Rysslands glupska koloniala krig och det här är den tredje jag läser. De första två var ”Krigets färger” och ”Dagar i Alchan-Jurt”.

Efter ”Krigets färger”, som skildrar den ryska arméns praktik som ett sjudande koncentrat utvunnet ur tortyrscener och närbilder av sönderslitna ryska soldatkroppar, hade Babtjenko gjort sig omöjlig i Ryssland och han lever sedan ett antal år i exil i Kyjiv.

”Rysslands förlorade seger” är en bok som består av två huvuddelar, den första utgörs av spridda dagboksanteckningar eller blogginlägg som behandlar tiden mellan 2014 till Rysslands överfall på Ukraina den 24 februari detta år, och i denna del kommenterar han bland annat mordet på Boris Nemtsov 2015 och han uttalar gång på gång förutsägelser om Rysslands snara väg mot avgrunden. I den andra följer Babtjenko kriget från dag till dag fram till den 9 maj, den så kallade Segerdagen. Texterna verkar till en del hastigt hopkomna men är samtidigt till bredden fulla av en dunkel slagkraft och ett halsbrytande och allting utmanande raljeri. Snarare än som skönlitteratur läser jag boken som ett vredens dokument, ett vredens dokument spetsat med sarkasm och ja, något annat. En bister domedagspredikan som kastar ett hårt strålkastarljus över det ryska imperiets väg mot undergången, en predikan spetsad med… skryt: Babtjenko ”vet” att Babtjenko vet bäst.

Den fräna kritiken av och det avgrundsdjupa föraktet för den ryska ledningens och dess lakejers alla övergrepp är det inte svårt att följa med i och inte heller i hånet mot de ryska liberalernas vekhet och drömmar om att ”Ryssland trots allt…”, men annorlunda blir det när han gång på gång beskyller den ukrainska regeringen, den ukrainske presidenten för grava missgrepp som han själv ”aldrig hade gjort” eftersom han vet bättre. Han vet också hur han med sina ord hade kunnat hindra massakrer, hur han hade kunnat få de ryska soldaterna att åka hem. Den som vill kan förstås kalla det ironi eller självironi, men det hjälper liksom inte.

Och vad är det som gör att president Zelenskyj så ofta genom bokens många sidor blir ett mål för Babtjenkos gliringar och påhopp?

Efter kriget kommer han att inbilla sig att det var han som räddade landet och under nästa mandatperiod kommer han att ställa till med mer rabalder än under de tre föregående åren eftersom vägen från komiker till Rambo på bara en månad gick för snabbt också för ett moget psyke.

Och varför kommer å andra sidan Marina Ovsiannikova – hon som hade ett hastigt förbiflimrande ”moment of glory” när hon höll upp den där skylten vid en nyhetssändning – så lindrigt undan trots att det redan tidigt stod klart vad för slags ”hjältinna” hon var:

I åtta år jobbade hon på Kanal 1?
Okej, åtta år under strikt regim.
Sen gick hon ut med en affisch?
Visst, en förmildrande omständighet. Sju års fängelse.
Ärendet är avslutat.

Visserligen ändrar han sig lite något hundratal sidor senare, när han funderar över hur han själv hade kunnat skaffa sig fördelar genom att agera lite ”smartare”: ”Eller en bonus som hon med plakatet på Kanal 1.” Men ändå.

Babtjenkos bok bjuder oss på hisnande skildringar av den ryska världens brutalitet och otäckt blinda infantilitet och det är ofrånkomligt skakande, men allt detta hade varit än mer skakande om det inte marinerats i så mycket pladder om den egna betydelsen och det egna stora vetandet eller citat av andras beundrande ord:

Den berömde journalisten Arkadij Babtjenko, som själv stred i Tjetjenien, formulerade den numera berömda principen om soldatmoral i den ryska armén: »Ditt Fosterland kommer alltid att lämna dig i sticket, min son, alltid …«

Jo, det finns säkert en ironisk blinkning, men orden står där likafullt på en boksida. Det är trist med dessa olater och jag känner inte igen dem från hans tidigare böcker. Kommer de sig av att han i den här boken inte är soldat? Alltså att han inte har något konkret självupplevt från krigets fasor att skildra och att det är det han är bäst på? Här vandrar han mest omkring i sitt eget huvud och det verkar vara riskabelt. Men visst finns det en rad tänkvärda och kraftfulla passager insprängda i textflödet. Till exempel den här:

Tre gånger i historien har landet varit mer eller mindre demokratiskt. Första gången under Falske Dmitrij, som de själva dödade just på grund av friheten. Sen från februari 1917 till oktober 1917. Och från 1991 till 1993. Resten av tiden har landet alltid, som ett sviktande gungfly, återgått till sitt urtillstånd.

°°

Arkadij Babtjenko
Rysslands förlorade seger, 2022
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Ersatz

Kommentera