Viktor Žmegač in memoriam

I förrgår stod jag framför mina ännu så nya bokhyllor. Jag stod vid de litteraturhistoriska böckerna och jag tog ut en i raden ”Geschichte der deutschen Literatur vom 18. Jahrhundert bis zur Gegenwart” av Viktor Žmegač eller ja, utgiven av Viktor Žmegač, den store jugoslaviske och kroatiske germanisten. Jag letade efter texter om Schiller.

Men där jag stod med boken i handen for tanken iväg till Žmegač. Vi har ju en gemensam historia eller en fördold gemensam historia. Vi har gått på samma gator, ibland under samma tider. Och sedan jag upptäckte att vi bodde grannar på Hvarska – nej, jag vet inte vilket hus han bodde i, kanske i nummer tre när jag bodde i nummer tio – och jag hade identifierat hans långa magra gestalt, hade jag en plan att en dag hejda honom för att berätta att jag hade böcker av honom, visserligen inte här utan i en källare i Varberg, men att jag en dag skulle ta hit dem, ja, och så skulle jag fråga honom om Goethes ”Faust” kanske eller om Rilke eller ja, om just Schiller och om Göttingen förstås, där vi båda hade bott, jag som småbarn och han när han var i 30-årsåldern. Samtidigt eller nästan samtidigt. Och så slet sig tanken åt ett förbjudet håll: Lever han än? Han måste ju vara en bit över nittio nu om han lever… Jag gjorde som man lätt gör i dessa tider – jag tittade efter i wikipedia och där stod det att han dog den 20 juli detta år, alltså för mindre än tre månader sedan. Nu är den dörren stängd.

Jag tittade efter bland mina gamla texter, för jag visste ju, och från den 13.11 2019 under titeln ”Viktor Žmegač” fann jag detta:

Egentligen känns det som om jag redan tidigare skrivit den här texten, men jag hittar den ingenstans, så den finns kanske inte eller så finns den bara som oskriven. Idag mötte jag honom igen. Han är lång och mager och mycket gammal och som vanligt gick han lite böjd, kanske böjdare än någonsin. En stund efter att vi passerat varandra fick jag impulsen att ta en bild. Om man tittar mycket noga kan man någonstans i mitten av bilden se en människa med en tygkasse hängd på ena axeln. Ja, att det är en tygkasse kan man inte se på bilden, men jag såg den när han gick förbi Miki och mig.

Jag vet – jag undrar hur, kanske genom Vesna – sedan ganska länge, att han heter Viktor Žmegač och att han vet mycket om tysk litteratur. På nätet har jag läst att han är född Slatina 1929 och att han gick på gymnasiet i Virovitica och Osijek. Hans far var kroat och hans mor var tyska. Han studerade germanistik i Zagreb och Göttingen. (Jag var småbarn i Göttingen under kanske samma tid.) Sedan doktorerade han i Zagreb och undervisade i många år på universitetet här. Han har skrivit om Rilke, Brecht, Goethe, Schiller, Kafka och många fler. Det har jag också läst på nätet.

I slutet av förra århundradet var jag med min dåvarande man en gång på besök hos mina vänner Jelena och Arne i Berlin. Det var på den tiden när jag undervisade i tysk litteratur på en ganska usel högskola i Sverige. Arne och jag stod vid en av bokhyllorna och han pekade på en rad med böcker som alla såg likadana ut, de var band i serien ”Geschichte der deutschen Literatur vom 18. Jahrhundert bis zur Gegenwart”. Jag tror i alla fall att det var så de hette. Arne frågade om jag ville ha dem och så uttalade han det för mig främmande namnet Žmegač, Vikor Žmegač, ja, det var författaren eller kanske utgivaren av den långa raden böcker. Jag har för mig att jag i bakgrunden hörde M.A. Numminen sjunga ”Wovon man nicht sprechen kann, davon soll man schweigen”, men kanske minns jag fel. Jag tackade ja och sedan kom böckerna att stå i en bokhylla i Vänersborg och då och då slog jag upp något i dem. Jag minns att jag vid något tillfälle läste om Robert Walser där.

Och i min nutid i det här hörnet av Sigečica tänker jag ibland att nästa gång när jag möter honom ska jag fråga honom om ja, om något i den tyska litteraturen, kanske om vad han tänker om Fontane, eller något om Goethes ”Faust” eller så skulle jag fråga honom om hans tid i Göttingen eller om Hainberg som är en sagoplats från min barndom. Det kommer nog inte att hända.

Och så här avslutade jag en text den 5.1 2020:

På hemvägen mötte vi den gamle Žmegač, men inte heller den här gången vågade jag mig på att inleda det där samtalet: ”Verzeihung, sind Sie möglicherweise…” Buran blåste för hårt. Vi gick förbi varandra och jag såg att han som vanligt var stramt och värdigt klädd, idag i en brun kostym av ett tjockare tyg och i den handsklösa handen höll han sin portfölj. Det enda som bröt lite mot stilen var mössan han hade på huvudet – en eftergift åt vädret.

Sedan kom corona och vi möttes några gånger till men då var det pandemitid och jag vågade inte hejda honom för att ställa mina frågor för människor hade ju blivit så farliga för varandra.

Och i början av denna sommar flyttade Miki och jag från Hvarska till Kornatska, 100 meter kanske, och den 8.8 kom den polska transportfirman Imex från Zbrudzewo genom vänners förmedling hit med mina böcker från Sverige. Någon månad senare byggde Ibro mina bokhyllor och böckerna flyttade in där med min hjälp och Žmegačs böcker står på rad ungefär i ögonhöjd. Och nu är Žmegač död och jag hann inte berätta för honom att böckerna kommit hit. Men jag vet att jag ändå kommer att titta efter hans smala gestalt här i kvarteren för jag bor ju fortfarande så nära de där gathörnen eller gångvägarna där vi brukade gå förbi varandra.