”Det är väl fint med kompromisser, att man kommer överens och ser efter hur man kan ge och ta…” Ja, eller hur? Det vore ju så fint om våldsverkaren och den lemlästade kunde komma överens, till exempel om hur stora delar av den lemlästades ben som ska skäras av – strax ovanför anklarna? under knäna? alldeles intill bålen? Här får man ju ta och ge och för att komma överens. Kanske står amputören och offret ganska långt ifrån varandra i början, det får man ju förstå, men om man sätter sig ner och förhandlar och väger för och emot när det gäller det ena och det andra, så ska det nog gå fint småningom, jag säger inte att det är lätt, man måste ha tålamod…
(Förhållandet mellan text och bild förklarar jag inte.)