En lycklig dag, eller ska jag vara försiktig och säga ”förmiddag”? Nej. Inget har hänt, i alla fall inget särskilt och då är allt som bäst. Det särskilda skär bara sönder grundväven. Här är här och nu är nu och Miki och jag är tillbaka hemma sedan en obestämd stund. På förmiddagen gick vi dit vi går oftast när solen lyser, jag säger inte vart för att inte trötta er med det långa namnet med den bevingade bokstaven. Vi började med kaffe på hörnan och redan där var allt perfekt – det där solflimret framför ögonen när man sluter dem! Sedan köpte jag ännu större och glödrödare granatäpplen än någonsin – ja, jag överdriver lite för nöjes skull. Bland alla de härliga frukterna och grönsakerna vill jag speciellt nämna de skira små spenatbladen. Kommer jag nu snart att lämna surkålstiden och gå inte i spenatens gröngröna säsong? En fråga att lämna obesvarad.
Eftersom dagen kändes så lätt och så sorglös gick vi sedan till en av barerna på andra sidan torget. Ja, en kaffe till. Och Miki fick lite av mjölkskummet med kaffesmak i. Ja, han dricker kaffe i de där minsta och bästa mängderna.
Där uppe är utsikten vidare och för den som är försedd med tittglädje finns det mycket att följa med blicken: människor, hundar, spårvagnar…
Och här i balkongrummet plöjer jag mina fyra fält: jag vrider på en dikt för att se vad den säger på detta språk, jag översätter ett stycke dunkelt händelserik text, funderar och ändrar i ett förord, gör de första anteckningar till en recension. Sedan ut igen i vårvind och vårsol.