Och så spelar ödet eller den kroatiska tågvärlden mig ett spratt igen. Jag hade tänkt åka hem till Zagreb vid tvåtiden idag, men nej, till Lokve är det buss, så jag fick veta att jag kunde ha åkt vid fem eller sju på morgonen, oattraktiva tider för mig. Jag vill inte ha bråttom på morgonen, så här är vi i Rijeka. Kvar. Och egentligen är det nog bäst så. På lördag går ett riktigt tåg vid en för oss passande tid. Väderleksrapporten hade sagt regn med kvardröjande värme. Och värmen dröjde sig kvar och morgonen var av grått siden med ull på insidan.
Men nej, det regnade inte och Miki och jag gick mot vår förbjudna strand och tog lite omvägar så att vi kunde proppa oss fulla med fikon och druvor.
Och sedan simmade jag runt i det gråa sidenmjuka vattnet och luften var också siden och Miki levde sitt hemlighetsfulla liv på mosaikplattan. En man ropade och frågade om vattnet var som det skulle och jag svarade att det var det. Annars kom inga människor, bara lite sjöfåglar.
På eftermiddagen, efter att jag ätit mina musslor på Konoba Fiume, hängde vi lite i ”lusthamnen”. Vattnet fortsatte envist att se ut som siden.
Vi var inne hos Mamma Maria och jag fick en rakija och Miki något att tugga på och sedan sov vi lite och sedan var vi nog hos Mamma Maria igen, hennes dotter Jadranka var också där. Vi pratade om ditt och datt, bland annat om maten på Konoba Fiume. När det mörknade gick Miki och jag en runda mot Mrtvi Kanal och satt en stund i en av barerna där. Kvällen var varm. Någonstans på eftermiddagen hade det nog regnat.
