Nu är vi i Igors kråkslott och natten faller på. Jag är omskakad, Miki kanske inte lika, det är som om de tättslutande väggarna kring mig lossnat och jag kan nu ta riktigt djupa andetag.
Tåget från Vinkovci var rejält försenat men jag kunde inte tycka något särskilt om det. Vi klev på när vi kunde och det var ganska tomt på tåget så vi fick en hel kupé. Miki bökade en del men satte sig efter en stund till rätta på sitt örngott insvept i sin fladdrande gardin. Ja, öppet fönster, ingen konstgjord luft.
Jag tyckte att den första sträckan efter att vi kommit ut från Zagreb var ny, men kanske inbillade jag mig. Allt är ju nytt och jag är en annan, kanske ny. Efter Dobova, där vi blev hängande länge, kände jag igen mig och när jag åker längs Sava i Slovenien är jag hemma på ett speciellt sätt. Någonstans före Sevnica mulnade det och himlen blev suggestivt mörk. Mellan Sevnica och Zidane Most tog jag min klassiska bild av träddungen vid vattnet. Träden har vuxit ännu en bit.
Resan blev utsträckt i tiden men jag kände ingen otålighet. Vi kom fram till Ljubljana och jag köpte biljetter till Tivoli där Igor bor. Efter två minuter var vi framme. Först åt vi lite och sedan hade Igor ett ärende till stan och genom det fördes vi ut på en lång ringlande vandring.
Vi gick över broar, in i gränder, drack aperol oväntat länge i en bar i det gröna och letade oss sedan hemåt längs Emonas murar från romartid.