Idag är det söndag så jag valde mellan Hrelić och Britanac för en liten utflykt på tu man hand för Miki och mig. Eftersom det blev varmt redan ganska tidigt så fick det bli Britanac, på Hrelić blir det ofta hetast i stan. Vi tog spårvagnen förstås och snart var vi på torget. Jag letade egentligen inte efter något särskilt utom en småsak som jag tyckte att jag behövde och som jag också skaffade mig. Men mest ville jag bara titta på sakerna och på folkvimlet.
En man kom fram mot mig med två stora bilder föreställande samma kvinna. Han frågade om jag visste vem hon var. Jag ansträngde mig för att komma på ett svar, men fick ge upp. Han tittade bekymrat på mig och för att hjälpa mig lite på traven sa han att det var en berömd kroatisk operasångerska från, nej, nu minns jag inte från vilken tid. På nytt fick jag medge min brist på vetande. Mannen skakade på huvudet och sa något beklagande och först när han hörde min brutna kroatiska förstod han hur det kunde vara möjligt att någon visste så lite. ”Nej, utlänningar vet förstås ingenting.” Han sa hennes namn, men jag – obildbara utlänning – har tyvärr redan glömt det. Nå, Miki försökte jaga duvor och höll på att dra omkull ett bord, så jag fick annat att tänka på.
Vi gick några varv och vi träffade också en hundkännare som kliade Miki och lekte lite manligt vilt med honom. Miki skällde av glädje. Och så gick vi vidare.
Jag funderade på att dricka kaffe på torget men ändrade mig, eftersom det var för trångt och varmt överallt. I stället korsade vi Ilica och gick in på ett kafé på en bakgård.
Miki la sig på lur efter katter och jag fick ut min ”bijela kava” dekorerad med ett äpple av mjölk.
