Dagar i limbo. Staden ligger stilla och väntar. Nej, inte på hösten, inte än på ett tag, men på något livligare än detta stillestånd. Många är fortfarande någon annanstans och jag försöker hålla mig i skinnet och inte ge mig ut på ”någon liten resa” igen. Jag brottas med översättningen av ”Rat Krespel” och stannar här i mina kvarter. På sin höjd tar jag stadsvargen till Cooltura, men idag blev det för varmt där.
Cooltura ligger i dvala och terrassen är outhärdligt het, vacker men för het och luften står stilla. Ingen orkar sitta i solen och efter att ha provat skuggbordet, så vet man varför ingen satt där.
Miki och jag gick in även om det inte finns mycket att spana efter där för en cityvarg och snart blev han ganska odräglig. Han försökte plocka ner sockerpåsarna och smaka på kaffet på vårt lilla bord. Ja, jag valde det låga bordet för att han annars hade blivit uttråkad snabbare.
Till sist sa jag stopp och då vände han sig demonstrativt bort och låg på det vackra trägolvet med en missbelåten ullrygg åt mitt håll. Fläkten blåste på oss men jag svettades och Miki flåsade.
Det där pusslet av dörrar… jag älskar sådant. Vem vet vart alla dörrarna leder, om man öppnar dem?
Ingenstans väl, men fina är de. Jag undrar i stället var de en gång satt.