Ännu en het dag och jag badar ju gärna i sådant väder. Bundek finns inte mer den här säsongen, badförbudet lär knappast hävas. Den största korvsjön vi har här är Jarun, men dit har jag förut bara åkt bil med den ena eller den andra. Idag tog jag spårvagnen dit. Först åkte jag till Držićeva. Där bytte jag till femman och for med den förbi en lång rad hållplatser tills jag nådde Staglišće, där jag gick av. Allt var mycket enklare än jag hade trott och det enda jag behövde göra var att följa den korsande gatan Hrgovići ulica tills jag nådde sjön eller sjöarna. Sedan gick jag på känn och kom över en liten bro och ganska snart kände jag igen skogsdungen vid stranden där Miki och jag var med Vesna i början av sommaren. Det var nästan tomt och de enda jag träffade var ett gäng jovialiska äldre män som satt i skuggan med sina metspön lutade mot en bekväm ställning. De frågade lite ceremoniellt vad jag önskade. Jag svarade att jag önskade bada och de pekade ett litet stycke vidare längs stranden. När jag kom ner till vattnet såg jag att det var precis samma ställe som Vesna och jag hade badat på sist medan Miki låg under en poppel och spanade efter änderna. Idag var han inte med för till fots från spårvagnen är det onödigt varmt för en hund i svart ullkappa, en hund som dessutom inte badar. Kanske tar jag med honom någon gång när hettan ger sig. Själva platsen tycker han ju om. Det är bara vägen dit som är svår.
Jag läste mycket lite och ägnade mig mest åt att simma och gå i och ur vattnet. Den lilla ön mittemot såg ut som vanligt och stränderna på andra sidan såg nästan helt tomma ut.
Och borta vid synranden höjde sig Medvednica, Zagrebs ”husberg”. Näckrosorna lyste gula och himlen var hög och blå.
