Vet inte om ni tror mig när jag säger det här: Jag är totalt utmattad efter påskfrukosten med Tomas familj. Men så är det om man ägnar en hel dag åt att äta frukost, så nu orkar jag inte berätta om något mer än Mikis och min resa till Dubrava, där miraklet ägde rum. Dubrava både ligger och ligger inte i Zagreb. Det är en stadsdel i nordost som vuxit sig så stor att man undrar om inte Zagreb bara är ett litet bihang till den. Här och där är Dubrava brusande och brummande brutalt stadsaktigt, men strax intill trafiklederna vandrar husen ut i grönskan längre och längre bort upp mot Medvednicas sluttningar. Dubrava hör till en egen kategori som det är lätt att både älska och hata. Nå, det var dit Miki och jag färdades någon gång under förmiddagen. Det enda spårvagnsbytet gjorde vi här i våra trakter vid Držićeva. Vi stod där i solen och väntade på sjuan och vi hade blickarna riktade mot söder:
Sjuan kom, inte först, men ganska snart och vi klev på i en halvtom vagn och jag satte mig och så började färden mot nordost. Tretton stopp skulle det vara till Grižanska. Jag tog några bilder genom fönstret, först vid Kvaternikov trg, så här:
Efter en stund for vi längs den stora parken Maksimir och allt var så grönt, så grönt:
Miki hade lite tråkigt och testade ett par gånger med att skälla kort och gällt som ett slags stoppsignal. Jag försökte tala honom till rätta och lyckades väl så där. Och så nådde vi vår hållplats och jag kände att det hade hunnit bli ganska varmt. Lite på måfå valde jag en riktning, mest kanske för att det såg trevligt och grönt ut åt det hållet.
Jag tittade på kartan i telefonen och förstod att det var fel håll. Sedan velade vi runt lite och jag frågade en dam om vår gata, men hon sa att hon inte visste några gatunamn, däremot visste hon vart hon skulle. Bra, tänkte jag, så är det ju och så gick vi helt enkelt rakt fram en stund tills jag kände igen namnet på en parallellgata till vår. Och strax därefter svängde vi in på Klekovačka och så var vi framme.
