På den tiden när Londi orkade gå ganska långt brukade vi gå rundan längs Kornatska bort mot Slavonska och sedan utmed Slavonska och någon annan brusande trafikled förbi Kattbalkongen och sedan genom kvarteren med de små trädgårdarna. Nu går jag där på nytt tillsammans med Miki. Vi går där nästan varje dag och vi stannar under Kattbalkongen, precis som Londi och jag brukade göra – jag kommer aldrig att förstå att hon inte är här längre. Katterna där är lika många som förut och en del är säkert desamma som under Londis tid. Igår eftermiddag gick vi förbi där och stannade såsom vi brukar. Jag försöker nu komma på om jag kände igen någon från förr, men jag lyckas inte. På bilden här ser man bara fyra eller fem, men innan jag tog den räknade jag till sju eller åtta, fast det var säkert inte heller alla. Katterna solade sig och putsade sina pälsar.
Vi gick förbi den magiska trädgården, men igår tog jag inga bilder. Vi fortsatte förbi Zmajanska och Zlarinska och svängde in på Pašmanska. På sista tiden har jag valt den gatan i stället för Zlarinska. Längs Pašmanska finns många hemlighetsfulla fickor, dit den gamla tiden krupit undan och nu fortsätter sitt inåtvända liv. Man hör röster från de smala gångarna mellan husen.
Här och där är det förunderligt vackert. Små och stora krukor med kryddväxter och blommor står på rad under de låga taken. Vi stannar och luktar och tittar. Det är vårt sätt att hantera världen.
På en del ställen ser vi en förlorad gatstump och jag fantiserar ihop hur livet en gång levdes här.
Strax innan vi är framme vid hörnet där Pašmanska mynnar ut i Rapska står vi vid staketet till en förvildad trädgård. Miki vill slinka in och egentligen jag också, men jag hindrar oss och vi går vidare förbi Cooltura, som ju ligger både där och i världens centrum. Två steg är avståndet mellan periferi och mittpunkt.
