Vårsolens ljus är mäktigt, inga andra intryck kan mäta sig med det. Miki och jag har gått med lätta steg genom morgonen, köpt päron hos Marijan, hälsat på hundar och människor. På andra sidan av ett plank rop-frågade en av mina ”favoritgubbar” hur det är med benet – noga – ja, bra. Och promenaden slutade inte överraskande – men överraskningar är lite övervärderade, ofta i alla fall – på Simpas terrass, där vi intog våra vanliga spanarpositioner och Hana kom ut med mitt telepatiskt beställda kaffe. Och jag såg solens ljus spela över de nu helt utslagna lindhjärtana.
Och Miki såg det han såg. Och det var nästan vindstilla.
Kaffet var ovanligt gott denna morgon. Kanske är kaffemaskinen nyligen rengjord, skulle någon jag känner ha sagt.
Och nu har jag ätit frukost i balkongrummet – ost och päron, minsann. Och jag har sänt en tanke till det där italienska ordspråket om bonden och osten och päronen.
,