Dessa dagar i benbrottets släptåg dyker då och då mekanikens gyllene regel upp i mitt huvud: ”Det man förlorar i kraft vinner man i väg.” Eller kanske snarare det som är samma regel i regelspegeln: ”Det man vinner i kraft förlorar man i väg.” Först vill jag säga att det är en vacker mening – åt båda hållen. Och sedan vill jag säga att jag nu lever under mekanikens gyllene regel. Jag ser guldet, men jag ser också regeln och den säger: Ju starkare jag blir eller ju säkrare jag går desto mer måste jag klara själv för hur skulle annars hjälpen räcka runt? Så, visst jag förstår och godtar, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att allt fortsätter att vara lika svårt. Nu kan jag gå ganska ledigt med krycka, så det känns inte rimligt att be andra att ta ut Miki på promenad mer än kanske en gång per dag. De andra rundorna har blivit mina. Och snart är alla mina. Den här veckan åker jag ännu taxi men nästa vecka kanske jag bara tar taxin på hemvägen. Det är lustigt att framstegen ger något så statiskt. Ju mer kraft jag har desto större blir bördan. Fast det är klart bördan också är rolig att bära och att klara sig själv är något att glädja sig åt. Men än så länge innehåller mina Miki-promenader långa stunder på parkbänken med lång lina och Miki tror inte alltid på de här principerna, så ibland sitter vi bara på linlängds avstånd och tycker att vi gör något.
