Här sitter jag ibland på en bänk och väntar på att en taxi ska ta mig hem från universitetet.
Jag har aldrig förr i mitt liv åkt så mycket taxi och sällan har jag pratat så mycket kroatiska om allt mellan himmel och jord med så många olika på kort tid. Annars blir det ju ofta så att jag och den jag pratar med väljer andra språk – av bekvämlighet, en bekvämlighet som ju fått den obekväma följden att min inlärning blivit väldigt utdragen och platt. Det är verkligen märkligt vart detta benbrott har tagit mig. Det har blivit en resa som först gick genom underjorden, genom Londis död igen och genom en skugga av min egen, genom dagar och nätter i dvala. Jag har lärt mig hur lite jag förr visste om balans. Hur svårt kan det vara att stå på ett ben? kunde jag förr tanklöst tänka. Nu minns jag hur rädd jag var för att släcka taklampan i balkongrummet om kvällarna under den första gipstiden. Nej, jag var inte rädd för mörkret, jag var rädd för att förlora balansen när jag sträckte ut handen utanför ”balansområdet” och en gång eller kanske två föll jag också, inte hårt eller allvarligt, men tillräckligt för att förstå hur bräckligt allt var. Och ibland blev jag osäker på vad som var upp eller ner och väggarna kunde byta plats med golv och tak. Ja, jorden är rund, har jag hört. Nu kan jag gå – inomhus på platt golv i alla fall – utan krycka och det känns underligt och jag undrar ofta om benen är lika långa. Det brutna känns ibland längre, fast det väl egentligen borde vara tvärtom om det nu ska vara någon skillnad mellan dem, men kanske beror det på att jag inte sätter ner den foten lika stadigt i golvet som den andra. Jag har ett slags luftkudde under den och jag vågar inte riktigt trampa igenom luftkudden. Eller jag har svårt att övertyga mig om att det är möjligt. Fast jag går stadigt ändå och balansen verkar närma sig det där löjligt självklara igen.