Dagarna svänger sig runt sin axel och jag läser och skriver och vrider på orden. På morgonen kom Vesna med Miki som sovit hos henne över natten och jag var glad att återse min krullvän.
Sedan kom Christine vid förmiddagens slut och vi satt ömsom böjda över våra texter ömsom pratade vi om ditt och datt eller vände ord och meningar hit och dit. Och så kom Toma som handlat två stora påsar torrfoder åt Miki och vi drack kaffe på tre man hand och Miki satt i Tomas knä och spanade mot fönstren. Efter någon timme bröt Toma upp igen efter att först ha tagit Miki på en runda och dagen blev tunnare och bleknade så småningom bort. Christine och jag satt på nytt böjda över texterna och sa så lite vi kunde till varandra. Och nu har hon också gått och Miki och jag är ensamma kvar i rummet. Miki sover på ulltäcket och jag våndas över min översättning av Else Lasker-Schülers dikt ”Es kommt der Abend”. Den är så vacker och så svår att tvinga över språkgränsen. Varje gång jag lyckas med något tappar jag något annat på gärdesgården. Orden är så hala och rimmen så svåra att fånga in – och menar hon verkligen just så här och så där? Det är nog dags att ge upp för dagen och lägga ner den här till beskådan och skärskådan. Och vem vet, kanske kommer någon med hjälp eller råd.
Es kommt der Abend
Es kommt der Abend und ich tauche in die Sterne,
Daß ich den Weg zur Heimat im Gemüte nicht verlerne
Umflorte sich auch längst mein armes Land.
Es ruhen unsere Herzen liebverwandt,
Gepaart in einer Schale:
Weiße Mandelkerne –
….. Ich weiß, du hältst wie früher meine Hand
Verwunschen in der Ewigkeit der Ferne …..
Ach, meine Seele rauschte, als dein Mund es mir gestand.
°°°
Kvällen kommer
Kvällen kommer och jag flyr in bland stjärnor,
För att i hjärtat inte glömma vägen hem
Fördunklat ligger sedan länge mitt arma fosterland.
Våra hjärtan vilar kärleksnära,
Ett par i skalet inneslutet:
Vita mandelkärnor –
….. Jag vet, du tar som förr min hand
Förtrollade vi finns i evighetens fjärran land …..
Ack, min själ den sjöng, då din mun skänkte löftesorden.