Det är något visst med platser som ligger avsides men ändå inte. Hreljin är en sådan plats, som liksom låtsas att den ligger avsides. Det är en by på bergssluttningen innanför och ovanför Bakar. När jag sa till en vän att jag varit Hreljin, tittade han undrande på mig och frågade: Vad gjorde du där? Jag drack kaffe, svarade jag. Och bortsett från den lilla promenaden med Miki på kort koppel längs den slingriga och stötvis hårt trafikerade huvudgatan som också är sett slags genomfartsled, så var det väl det jag gjorde där. Och ändå stannade något i minnet. Kanske var det utblickarna mot havet och bergen som båda verkade lika avlägsna, kanske var det själva det omöjliga i byns sätt att vara, liksom bortsprungen, uppklättrad och genomsusad. Om historien vet jag bara att orten en gång var större och märkvärdigare och att ätten Frankopan hade ett finger med i spelet som på så många andra platser här omkring.
Jag tog några bilder som på ett lustigt sätt verkade vilja visa att här bara bor bilar, särskilt en viss silvergrå bor här mycket envist och accentuerat. Och ändå var det behagligt att dricka kaffe i skuggan av de höga träden – kanske var det kastanjer, jag är inte helt säker – strax intill den gula kyrkan. Det var nästan inga andra där än vi och Miki drack ju inte kaffe utan han fixerade ihärdigt en vacker trefärgad katt som låg och lurade vid en av trädstammarna.
Vilka – förutom bilarna – bor här? Och är människorna lyckliga, likgiltiga eller olyckliga här? Eller vad ska jag undra?
