Då och då lockas jag att skriva samma sak som jag skrivit tidigare, möjligen i en något förskjuten tonart. Det är kanske ett tecken på att jag fortsätter att vara jag. Och de flesta av er följer mig inte alls lika noga som jag följer mig själv, så de här upprepningarna märks bara av de allra innersta kännarna och de förstår, tro mig, de vet att upprepningen är det som gör livet till en sång. Så nu vill jag sjunga för er om Trieste och havet, ännu en gång, som vågorna mot kajerna och pirarna. Trieste är inte bara en stad vid havet utan det är en stad med och i havet och havet är i Trieste. Tänk bara på hur djupt in Canal Grande sträcker sin arm, till Piazza Ponterosso och den mäktiga San Spiridone och längre.
Men låt oss nu luta oss ut över havet vid Salone degli Incanti (Vecchia Pescheria) och dess obegripliga klockstapel. Det här var ju en fiskmarknad innan det blev till en elegant och linjeren plats för utställningar av gigantiska mått kanske för jättar. Varför denna klockstapel? Eller nej, den står bra där och den klär havsytan under sig eller tvärtom havsytan klär den som en sidenschal som tillfälligt glidit ner.
Vi släntrar ett stycke längs kajerna i riktning mot Canal Grande. När vi har passerat Molo dei Bersaglieri är vi strax vid ”Il monumento dei Bersaglieri e delle Ragazze di Trieste” med sina gestalter och sina vita trappsteg ner i havet. När jag går nerför dem får jag ofta svindel och känner mig som om jag gick uppochner, huvudet under vattnet, kanske i Vineta, och fötterna i himlens lägsta skikt, alldeles intill havsytan. Ja, ni får pröva.
Till sist går vi ut på Molo Audace, där så många bilder tagits, så många filmer spelats in och så många berättelser fötts och ändå kommer aldrig någon av alla dessa hungriga att kunna ta det allra minsta från denna pir, detta torg över havet som gör Trieste till en stad som svävar och svävar och hotar att slita sig och ge sig av men alltid stannar för jordmagnetismen drar så djupt och starkt just här.
